Man, inte så få, påstår att verkligheten hunnit ifatt våra politiker och andra makthavare. Tro inte på dessa utsagor. De är följden av rent önsketänkande eller också är de regelrätta lögner. Detta utesluter inte att enskilda människor på olika håll faktiskt kommit att se verkligheten och inte skyggat för att också ompröva sin inställning. Men det mesta är taktiska anpassningar gjorda just för att slippa en verklig omprövning. Jag skall ge några exempel.

Kent Ekeroth har gjort ett lysande reportage, publicerat i Samhällsnytt, från Ryd Se gärna hela reportaget, men från 25.40 uppträder två makthavare, som för att bevara sina egna bekvämligheter gör rent skrattretande bortförklaringar. Man skall väl ändå inte kritisera dem alltför mycket. De är vanligtvis inte så utsatta för granskningar och har ännu inte blivit skickliga i ljugandets konst.

Niklas Orrenius (DN 5/9) är däremot mycket skicklig. Hans långa artikel om hedersförtrycket drivs av en visserligen återhållen, men påtaglig indignation. Han försöker vara saklig, men han vill beskärma sig. Han låtsas vara emot hedersförtrycket i dess olika former – som han anser vara en ständigt pågående, enorm skandal – utan att beröra dess orsaker.

Vad väntar han sig? Det är deras värderingar. De hävdar sina som han sina. De har sina samhällen som vi vårt. Dagens situation har varit helt förutsägbar i många år (läs Collins). De har sina getton, sina slutna enklaver. Varken Orrenius eller någon annan kan i grunden göra något åt det. Det vet han, men han låtsas att hans och andras predikningar skall kunna göra skillnad. Han vet att det inte är så men han vill fortsätta i sin bekväma förnekelse: ”det är inget fel på vår invandringspolitik. Vi kan ställa samma krav på invånarna i gettona som på alla andra”. Och så vidare… Men han säger det inte högt, då skulle hans förljugenhet bli uppenbar.

Denna förnekelse av verkligheten och detta fasthållande vid bekväma, men felaktiga uppfattningar är så extrema att de skulle kunna ses som clownerier, något att roa sig med. Det kan man inte. Förljugenheten förstör vardagen för människor.

Den tjugofemte augusti publicerade Tove Lifvendahl i SvD en lång text om en pojke som svårt mobbades och förföljdes av ett gäng invandrarpojkar (som jag förstår det) i Uppsala. Alla råd han får av myndighetspersoner går ut på att han skall vika ned sig, ge plågoandarna den seger de är ute efter. ”Anmäl inte. Det blir bara värre!” Han anmäler i alla fall – och det blir värre. Till slut måste familjen lyda polisens råd och flytta från staden. Offret och hans familj straffas. Plågoandarna har höjt sin prestige i sina kretsar.

Det är politikernas, massmedias, skolans och andra makthavares ständiga förnekelser som skapat denna situation. Nu, när ändå delar av maktapparaten (men kom ihåg politikern och polisen i Ryd!) har börjat beskriva problem istället för att förneka dem, då står samma maktapparat naken, handlingsförlamad och tvår sina händer.

Ibland – ofta – tvår de i stort sett bara sina händer, som i Uppsala. Polisen försöker inte stoppa stenkastningen mot de kampanjande SD-politikerna. Samma situation upprepas dagligen i gettona när polisen inte ens försöker ta fast bilbrännarna.

Tro inte att denna attityd endast styr brottsbekämpningen. Den finns överallt. Finlands utrikesminister Pekka Haavisto jämförde finsk och svensk planering (från 16.30) inför ett kommande krig. ”Vi finnar har alltid planerat för krig. Era svenska parlamentariker sade att deras säkerhetspolitiska idé var att kriget inte kommer”.

Är det inte underbart? Man leker. Och ibland ställer man till lite bråk om pengar för att leken inte skall bli för uppenbar.

Skulle man inte kunna skola om politikerna till sagoberättare på heltid? Fast det finns förstås redan så många av dem i statsradion och statstelevisionen. Har någon en bättre idé?