Vi har en övertro i Sverige på lagar och kontrakt. Allt vi gör ska stipuleras och regleras. Det gäller alltifrån regler i skolan till normer och värderingar i samhället. Vår tids kontraktsteoretiker tror till och med att vi ska kunna hantera vilka kulturkrockar som helst så länge vi alla lever under samma lagar. Men är det inte så att vår besatthet av lagar och regler egentligen mest avslöjar vår brist på tillit och gemenskap?

Jag har en bekant som jobbar på ett HVB-hem, det vill säga på ett institutionsboende för ungdomar med sociala problem. Han var nyligen på ett möte på en skola på vilken en av ungdomarna på boendet ska läsa ifatt de betyg från nian som saknas för att vederbörande ska kunna söka in till gymnasiet. Vid mötet fick eleven skriva på ett kontrakt där det fastslogs att eleven själv valt att skriva in sig på skolan (någon skolplikt förelåg ej eftersom de nio åren i grundskolan var avklarade), men att han förband sig att komma till undervisningen så länge han var inskriven på skolan. Frivillig utbildning alltså, men så länge eleven gick där hade han den självpåtagna skyldigheten att infinna sig till undervisningen.

Kontraktet skrevs på. Dagen efter när eleven skulle åka till skolan förklarade han för personalen på boendet att han inte ville, vände sig om i sängen och somnade om.

Säger inte den här historien något om vårt moderna Sverige? Säger den inte något om vår övertro på skrivna avtal och kontrakt? Har vi inte en övertro på ordets makt i Sverige? Har vi inte en övertro på rutiner, löften och överenskommelser? Vi gjorde ju en handlingsplan! Vi hade ju kommit överens om att! Det står ju i det dokument som finns om vår gemensamma värdegrund att! Det står ju i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter att! Och så vidare.

Liberala tänkare verkar just nu vilja damma av de kontraktsteorier om det mänskliga samhällets uppkomst och sammanhållning som lanserades under 1600- och 1700-talen. Hobbes, Locke, Montesquieu och Rousseau föreställde sig att varje samhälle vilade på ett kontrakt som medborgarna hade ingått och där man reglerade gemensamma principer för ekonomi och rättsskipning. Människor skulle ha insett att alla hade något att tjäna på att underkasta sig gemensamma lagar och att alternativet var ett förödande allas krig mot alla.

Nu verkar detta tänkande ha kommit tillbaka. Och varför det? Antagligen för att vi har fått ett så kallat mångkulturellt samhälle där vi inte längre har ett gemensamt ursprung att skapa en sammanhållning omkring. Historien är alltså inte längre gemensam, men framtiden måste bli gemensam och för att detta ska bli möjligt, för att ingen ska skolka från framtiden, ska det skrivas kontrakt. Ett sådant finns naturligtvis redan. Vi har redan vår kära Svea rikes lag som reglerar hur
vi lever med varandra, men denna lag, detta fördrag, detta kontrakt ska ges mycket större vikt och bli den grund varpå samhället vilar.

Martin Nordin, docent vid Lunds universitet, framför ungefär den idén i en essä i Dagens Arena publicerad den 8 september. Han vänder sig mot sverigedemokraternas berättelse om ett ursprungligt Sverige, men erkänner ändå nödvändigheten av att vara pragmatisk inför människors oro. För tillfället, menar Nordin, är det klokt att hålla igen på immigrationen och försöka bevara en viss kulturell homogenitet i landet. Men själva grunden för vår gemenskap ska i alla fall handla om lagar och regler, inte om kultur. Nordin skriver:

Det finns lagar och regler i samhället som styr var vi sätter gränserna, exempelvis är hederskultur och barnäktenskap olagligt, men utöver de rättliga gränserna bör, och får, alla leva och tro som de önskar. Allt annat vore att ta ett gigantiskt steg tillbaka i den liberala samhällsutvecklingen.

Problemet är bara att det inte hjälper att göra hederskulturen olaglig och att informera alla invandrare om det. Det spelar nämligen ingen roll, som anekdoten om den skoltrötte 16-åringen visar, om vi upprättar regler och kontrakt om människor inte har några förutsättningar att följa dem. Resultatet blir bara att vi får ägna oss åt att hantera alla misslyckanden och lägga oändliga resurser på det. Hur mycket resurser lägger vi inte just nu på att hantera de oundvikliga kulturkrockar vi fått i vårt land på grund av den ”liberala samhällsutveckling” som Nordin talar om? Vi förbjuder hederskultur, barnäktenskap och rättsövergrepp på löpande band, men resultatet blir bara att vi får fulla fängelser, uppgiven poliskår och högar av oupplösta våldsbrott.

Det bästa sättet att hantera problem är att om möjligt inte skaffa dem. Problem försvinner inte för att man bestämmer sig för att lösa dem. Sanningen är antagligen den att den frenesi med vilken vi skriver lagar, handlingsplaner och avtal bara avslöjar hur svårt vi har gjort det för oss att förlita oss på förtroende och förnuft. Det är när tilltro, god vilja, gemenskap och vanligt hyfs inte länge räcker till för att få ett samhälle att fungera som vi blir tvungna reglera och kontrollera allt vi gör. När vi gör det svårt för oss blir verkligheten svårare att hantera.