Jag har genom åren ägnat rätt mycket ansträngning åt att avslöja och avhåna den patriarkaliska sociala ingenjörskonst som den svenska välfärdsstaten iscensatt sedan 1930-talet. Paret Gunnar och Alva Myrdal kan fungera som symboler för denna politiska riktning, särskilt Alva. Om några tillhörde en samhällelig elit – kunskaps- och maktelit om än kanske inte ekonomisk elit – så var det paret Myrdal. Alva var ambassadör, riksdagsledamot, statsråd, filosofie hedersdoktor och tilldelades Nobels fredspris. Gunnar var ekonomie doktor, professor, handelsminister och tilldelades Nobels ekonomipris. Deras tänkande byggde den svenska välfärdsstaten.

Välfärdsstatens grundidé var att det blev bäst om centralt placerade, vetenskapligt skolade experter, just sådana som paret Myrdal själva, fick fatta beslut om hur folk skulle ha det. ”Om folk inte vet att man ska äta tomater så får vi lära dem att äta tomater”, påstås Alva ha sagt.
Sådant kan man skratta åt, vilket jag alltså gjort, men det är påkallat och hederligt att erkänna två betydelsefulla fakta.

Ett första faktum är att makarna Myrdals tänkande var precis analogt med tidevarvets mest avancerade managementfilosofi i de modernaste företagen, nämligen det som kallades fordism eller scientific management eller taylorism (eftersom det utvecklats av ingenjören Frederick Winslow Taylor) och förkroppsligades i det löpande bandet.

Filosofin bakom det löpande bandet var just att alla beslut skulle fattas av centralt placerade universitetsutbildade ingenjörer medan arbetarna bara fick göra ständigt upprepade mekaniska handrörelser, en exakt förebild till myrdalismen. Hur skulle de idéer som upplyste de högst utvecklade företagen i det privata näringslivet kunna vara annat än lämpliga rättesnören för en modern välfärdsstat? Det handlade trots allt om samma människomaterial. Den arbetare som mådde bra av att bli centralstyrd på jobbet måste rimligtvis gynnas av centralstyrning även utanför arbetet.

Ett andra faktum att betänka är att den tayloristiska myrdalismen faktiskt fungerade under åtskilliga årtionden. Vare sig det berodde på den socialdemokratiska välfärdsstaten eller inte så blev Sverige trots allt en förebild för en hel värld. I början av 1970-talet var vi nästan rikast i världen och erbjöd alla medborgare trygghet, stöd och omsorg.

Varför har jag då avhånat denna framgångsformel? Jo, därför att när avhånandet tog sin början på 1980-talet var myrdalismen enligt min samhällstolkning historiskt överspelad. Taylorismen var vid det laget död i näringslivet. De löpande banden hade monterats ned, ty företagen insåg att det var slösaktigt att bara använda arbetarnas händer när man ändå betalade för att hela kroppen skulle vara på jobbet. Om det fanns något i huvudet gick det ju att utnyttja det utan ökade kostnader. Och det fanns det, ty välfärdsstatens skolor hade gjort ett fantastiskt jobb och bibringat människor färdigheter som nu kunde användas i produktionen. ”Medarbetarna är vår främsta resurs”, jublade företagsdirektörer när de upptäckte hur lönsamt det var att arbetarna – som plötsligt avancerat till ”medarbetare” – kunde tänka själva. Sverige blev en ”kunskapsnation”.

De centralt placerade vetenskapligt utbildade i experterna i välfärdsstaten hade alltså lyckats höja folket närmare sin egen nivå. Det var stort, en klar framgång för myrdalismen.

Men från 80-talet, visade det sig, hade de objektiva förutsättningarna för fortsatt myrdalism förändrats i grunden. I verkligheten fortsatte den myrdalistiska välfärdspolitiken med gradvis ökande centralstyre av nationen eftersom en ny logik hade tagit överhanden: makthavarna gillade att skaffa sig mer makt oavsett vad det fick för konsekvenser för medborgarna. Med tiden har det blivit allt tydligare att den gamla, en gång så framgångsrika, välfärdsstaten inte längre producerar framgångar utan i stället frambringar sociala problem som den väljer att kalla för ”utmaningar”.

Varför välfärdsstaten förvandlats från ett flöte till ett sänke är inte lätt att precisera. Det har troligen att göra just med att folket förvandlades från ett par händer som skulle sysselsättas till en hjärna som skulle ges möjligheter att göra så stor nytta som möjligt. Det är större skillnad på hjärnor än vad det är på händer och därför ändrades samhällstänkandet i grunden. Förut hyllades standardisering, nu hedras individualisering. Olikhet uppmuntrades eftersom hjärnor är olika och därför fick samhället mer olikhet, till exempel ökade ekonomiska klyftor.

Denna utveckling styrdes inte av någon politisk ideologi utan låg på något svårförståeligt sätt inbakad i den historiska processens DNA, vars karaktär som vanligt inte uppdagas förrän i efterhand. (”Minervas uggla flyger först i skymningen”, sa filosofen Hegel.)

Som lök på laxen kommer invandringen och förstärker utvecklingens inneboende segregerande tendenser. Tyvärr förstår inte vårt lands härskare vad det är för krafter som världsanden – historiens motor enligt samme Hegel – släpper loss. De tror, felaktigt och utsiktslöst, att lösningen på Sveriges problem är ännu mer centralstyrning.

Till exempel står det i punkt 49 i januariöverenskommelsen att Skolinspektionen ska få ökade möjligheter att stänga skolor. Jag tror att man ska gå motsatt väg, nämligen att stänga Skolinspektionen och ge skolorna handlingsfrihet varigenom lärarnas, i varje fall många lärares, auktoritet får ett lyft.