Min föreställning om tillvaron är mycket rå. Kanske är den en tolkning av Charles Darwins teorier. Jag utgår från ett provrör med en näringslösning. Näringslösningen är en attraktiv resurs för organismer som gillar den sortens näringslösning. Sådana finns. Kanske är de någon sorts bakterier. När de intresserade bakterierna snokat upp provröret och börjat äta förökar de sig alldeles kolossalt och när näringslösningen är slut så dör de. Sådär håller det på hela tiden och överallt. Överallt finns embryon till bakterier som letar efter försörjningskällor. På något vis är det näringslösningarna själva som leder till att det uppstår arter som är specialiserade på att konsumera just dem.

Om denna teori är korrekt för naturen så bör den även gälla det mänskliga samhället eftersom det mänskliga samhället är en del av naturen. Den mest fantastiska och koncentrerade näringskälla som inträffat i mänsklighetens historia är troligen kapitalets vinster sedan den industriella revolutionen. Där fanns ett överskott som inte omedelbart, som exempelvis arbetarnas löner, konsumerades liksom av sig själv innan någon obehörig – obehörig i bemärkelsen utan ansvar för överskottets uppkomst utan bara i egenskap av hungrig bakterie – hann framställa anspråk.

Min historia om de organismer som uppstod ur ingenting för att konsumera detta överskott, denna näringslösning i provröret, är iskallt vetenskaplig. Jag gör inga moraliska bedömningar om vem som är god och ond eller har rätt eller fel. Jag tänker bara på vilka arter som uppstått för att sätta i sig näringen.

Det börjar med fackföreningarna. Fackföreningar uppstod för att de klyftigaste arbetarna fattade att om de kunde organisera alla arbetare – för att inskärpa hos kollegorna att alla måste vara med skapade de begrepp som ”solidaritet” och ”klass”, ty utan en gemensam kraft kunde attacken mot profiten aldrig lyckas – så skulle de kunna tillgodogöra sig en större del av den hos kapitalisterna tillgängliga näringen. Det kallas lönehöjning med normalt språkbruk.

Det som skänkte de organiserade arbetarna makt över situationen var att de gemensamt kunde vägra att inställa sig på arbetsplatserna. Strejken var ett fenomenalt vapen som, om det tillämpades utan självkontroll, hade tagit död på både kapitalisterna och arbetarna. Därför insåg båda parter att det var klokast att slåss med viss försiktighet.

Den andra organismen som gjort anspråk på kapitalismens ekonomiska överskott har varit staten. Så fort demokratin slog igenom och kontrollen över staten övergick från de bemedlade till de relativt obemedlade skärptes skatterna på de bemedlade brutalt och med ganska snabb verkan. Om du vill ha vetenskaplig bekräftelse på detta påstående kan du studera den här grafen från Institutet för Näringslivsforskning, Working papers 2013, The Evolution of Swedish Labor Income Taxation in a 150-year Perspective:

Även denna kamp om det ekonomiska överskottet – kampen mellan staten och kapitalet – har haft sina inneboende balanserande krafter eftersom en radikal upptrappning av striden hade kunnat leda till MAD – ”Mutually Assured Destruction”. Om staten i kraft av sin makt stryper kapitalet går den själv under (vilket visat sig flera gånger, kanske senast i Venezuela).

Därmed kommer vi till en tredje utmanare efter fackföreningarna och staten, nämligen de organiserade aktivisterna, de så kallade Non Governmental Organizations, NGO. Där finns till exempel Greenpeace, Refugees Welcome, De vita hjälmarna och de olika organisationer som finansierar migrantfartyg typ Sea Watch 3 som uppsåtligen eller kanske inte hjälper människosmugglare att transportera migranter från Libyen till Europa.

Jag påstår inte en sekund att dessa inte skulle ha ärligt uppsåt, lika lite som fackföreningarna eller staten skulle ha saknat det. De har, åtminstone i egna ögon, rimliga motiv till exempel att rädda isbjörnar eller befria minkar eller ordna livet för romska tiggare eller vårda offer för Bashar al-Assads attacker mot den syriska oppositionen eller, som Klimat-Gretas sponsor Ingmar Rentzhog, hetsa ungdomar mot företag som anses skada miljön för att dessa företag ska köpa avlat från Rentzhogs aktiebolag och därmed ge vinst och utdelning till dem som köpt aktier i Rentzhogs bolag.

Maktförhållandena mellan dessa tre pretendenter på kapitalets överskott – fackföreningarna, staten och aktivistorganisationerna – varierar mellan länderna vilket man som svensk kanske inte tänker på eftersom dessa tre i vårt land på det hela taget står på samma sida. Det är det som gör den politiska korrekthetens herradöme så kompakt i Sverige. Det är därför, tror jag, som vi i Sverige har så svårt att förstå de annorlunda förhållanden som gäller i länder som Brasilien och USA, där staten representerad av Bolsonaro respektive Trump är fientligt inställd till både fackföreningar och NGOs.

Om det finns någon balanserande kraft som kan förhindra världens samlade aktivister med stöd av George Soros, FN och det svenska kulturdepartementet samt Allmänna arvsfonden att förgöra den etablerade samhällsordning som givit världen sådana framgångar under de senaste hundrafemtio åren vet jag inte.