Bernhard Nordh är en av 1900-talets Sveriges mest lästa och älskade författare. Han tillbringade sina första år hos morföräldrarna, men togs senare om hand av sin mor som bildat en familj tillsammans med lantarbetaren Johan Nordh. Familjen levde ett fattigt statarliv och efter konfirmationen fick Bernhard dra sitt strå till stacken, först på ett gjuteri och sedan som rallare. Han arbetade också en tid på järnverket i Avesta och senare även pappersbruket i Hallstavik, men han gick också på luffen under vissa perioder.

Han var politiskt engagerad i det syndikalistiska fackförbundet (något han för övrigt delade med Folke Fridell) och 1918 begav han sig till Jämtland för att arbeta på ett kraftverksbygge. Men intresset för skrivandet fanns hela tiden där, och parallellt med det tunga arbetet läste han svenska per korrespondens. Under en period försökte han sig också på att leva som en eremit i den norrländska vildmarken, men han fick snart bege sig söderut igen, då han drabbades av klenhet och sjukdom.

Från mitten av 1920-talet och tio år framåt försörjde han sin familj mestadels genom att skriva. Han publicerades regelbundet i Folket i Bild, men det stora genombrottet lät vänta på sig till 1935, då han vann två novellpristävlingar. Han uppmärksammades nu av en allt större läsekrets och 1936 debuterade han som romanförfattare. Debutromanen, Jorden är god, skildrar en gård långt uppe i Lappland där arbetslösa på 1930-talet tar sig för att bilda ett kollektiv för att hjälpa en bonde att rädda sin gård.

Det stora genombrottet kom året därpå, då Bernhard Nordh gav ut den mycket uppskattade I Marsfjällets skugga. Den handlar om den fattige nybyggaren Lars Pålsson och hans familj, som i mitten av 1850-talet slår sig ner invid Marsfjället i Vilhelminatrakten och där får utstå både svält och hot från vilda djur. En vildmarksroman, helt enkelt, som byggde på folkminnen från Marsliden, som Bernhard Nordh samlat in under en vistelse i trakten. Men det var också en roman späckad med fakta som byggde på Nordhs egna kunskaper.

Bernhard Nordh nöjde sig inte med att skriva om och synliggöra de hårda villkoren för människorna i Norrland. Han engagerade sig också för att underlätta för Marslidsfolket och tog hjälp av redaktionen för Folket i Bild för att få till stånd en insamling till ett kraftverk. Arbetet utfördes av Marslidens invånare och de ekonomiska resurserna stod Folket i Bilds läsekrets för. 1939 stod kraftverket färdigt. Det skadades av vårfloden 1941 men efter en ny insamling kunde man återuppbygga det och 1943 invigdes det av dåvarande LO-ordföranden August Lindberg.

Sammanlagt gav Bernhard Nordh ut 28 böcker, varav merparten utspelar sig just i Norrland. Den direkta fortsättningen på I Marsfjällets skugga hette Fjällfolk och gavs ut 1938 och samma år publicerades även ett par andra nybyggarromaner: I de stora skogarna och Undan frostpiskan, den senare återutgiven under titeln Flickan från fjällbyn. Och framgångarna bara fortsatte. Han blev oerhört populär bland det läsande folket och vid en bokutredning år 1952 visade det sig att Bernhard Nordh kom på femte plats bland landets mest lästa författare.

Förstaplatsen ägdes av Jan Fridegård, en av de författarkollegor som Bernhard Nordh hade mest kontakt med. Men för övrigt var han ganska isolerad i författarvärlden, och förutom Jan Fridegård var det mest Albert Viksten han umgicks med. Tidvis försökte han förnya sitt författarskap genom att byta motiv för sina romaner, men vildmarksromanerna förblev hans populäraste. Det var också tre av dessa som filmatiserades.

Den första filmen är Starkare än lagen som hade premiär 1951. Den byggde på de två romanerna om nybyggarna vid Bäversjön och Nordh skrev själv manus. Än mer populär blev filmatiseringen av Ingen mans kvinna, med bland andra Alf Kjellin, Max von Sydow och Anne-Marie Gyllenspetz i några av rollerna. Den tredje boken som blev film var Flickan från fjällbyn, där Eva Dahlbäck spelade huvudrollen.

Kritikerna förblev dock relativt ljumma till hans författarskap; om de alls uppmärksammade honom beskrev de honom på ett ganska snävt sätt. Och visst fanns det vissa godtagbara skäl för detta. Personteckningen och psykologin i böckerna lämnade en del övrigt att önska, och Nordh tog stundvis till schabloner. Men det fanns kritiker som erkände hans talang och som påtalade den. Pseudonymen Svale i Svenska Dagbladet skrev i sin recension av Leker farligt att Nordh ”kan sina figurers karga livsvillkor och molande ensamhet”. Och det är i sanning ett korrekt påstående, för om någon svensk författare kunnat skildra och beskriva den fattiga och kampfyllda vardagen i den svenska vildmarken.