Läser just i Svenska Dagbladet om hur en döende kvinna blev ifrågasatt av en sjuksköterska då hon vill ha ett sugrör till sitt vattenglas. Skribenten är, med all rätt, bestört och bekymrad och frågan som ställs är: Vad gör ett alltför ensidigt miljö- och klimattänk med oss som medmänniskor?

Det är naturligtvis en högst relevant fråga. Men jag skulle egentligen vilja skippa de filosofiska frågeställningarna och de mjuka tongångarna och gå direkt på kärnpunkten istället, nämligen hyfs, respekt och vanlig anständighet. Om jag skulle ha den där klimatbekymrade sjuksköterskan öga mot öga skulle jag alltså inte lägga huvudet på sned och fråga hur hon tänkte, eller gå in i någon slags moraldiskussion om klimatet. Jag skulle skälla ut henne efter noter och därefter skulle jag uppsöka hennes chef och göra samma sak. När folk beter sig så här handlar det nämligen inte om vare sig engagemang eller patos utan om ren och skär självgodhet. Mot sådant hjälper inga mjuka diskussioner.

Okej, det hjälper kanske inte med en utskällning heller. Men det känns bra mycket bättre inombords om man skäller ut en självgod och respektlös människa, istället för att försöka förstå och filosofera över varför hon eller han beter sig som ett kräk.

Jag kan se en viss parallell mellan fanatiska klimatgalningar, som tror att klimatet ger dem ett frikort för att bete sig som svin mot sin omgivning – i detta fallet en döende människa – och många av cyklisterna i Stockholms innerstad. Jag ska förklara varför.

När jag under några år arbetade på ett kontor i Gamla stan, och steg av bussen på Skeppsbron, tvingades jag varje morgon kryssa mellan cyklisterna på min väg över övergångsstället till andra sidan gatan. De som väjde var så få att man räkna dem på en hand – de som stannade och faktiskt släppte över gångtrafikanterna (så som lagen kräver) var ännu färre.

Desto fler var det som ropade glåpord och svärord där de kom susande i sin vadderade cykelbyxor och supersäkra hjälmar. ”Flytta på dig, subba!”, ”Se upp för faaaaan!” och ”Se dig för, för helvete!” var vanligast och bland det minst oförskämda av allt oförskämt som skreks av dessa skitviktiga fartdårar. De var så självgoda i all sin miljömedvetna godhet att de helt enkelt inte ansåg att de behövde ta hänsyn till sina medmänniskor.

För de är ju det det handlar om. Både när det gäller klimatfanatiker och cykelfanatiker. De vet att de är goda, eftersom budskapet från ovan, från politiker och myndigheter, är att cyklar är de godas fortskaffningsmedel. Det innebär att de tänker rätt i en värld av människor som tänker fel. De gör det som alla borde göra. De tar cykeln. Och även om Stockholms cyklande fartdårar säkert vill göra en insats för miljön så handlar det sannolikt mer om att manifestera en uppfattning än om ett äkta engagemang. Viktigast är att visa omgivningen att man cyklar, helt enkelt. Om det verkligen vore miljöengagemanget som var nummer ett skulle det ju inte vara nödvändigt att breda ut sig så att gångtrafikanterna riskerar livet varenda gång de försöker korsa ett övergångsställe. Då skulle den goda gärningen var all lön de behövde för sin möda.

Samma sak är det med personen som ifrågasatte en döende människas rätt att få i sig vätska med hjälp av ett sugrör. Hon kan försöka intala både sig själv och resten av världen att hon har ett klimat- och miljöpatos, men mig kan hon inte lura. En människa som har ett genuint patos förmår känna både klimatmedvetenhet och respekt och medkänsla för en dödssjuk människa. Det här handlar med andra ord om ett spel för gallerierna, antingen sköterskans personliga eller sjukhusledningens påbjudna. Hon/sjukhusledningen har valt bort sugrör. Men det räcker inte. Hon/sjukhusledningen måste också tala om för omgivningen att de tagit detta viktiga kliv för att rädda klimatet. Och att en människa råkar vara dödssjuk är inget som hindrar att hon eller han ska beläggas med klimatskam.

När människor tar sig sådana här friheter gentemot sina medmänniskor måste vi reagera. En döende människa förmår sannolikt inte skälla ut en sköterska som beter sig respektlöst och kränkande, men vi andra kan ju. Och det är min uppmaning till er som ser folk kränka sina medmänniskor i klimatets, eller någon annan helighets, namn, eller som cyklar som dårar och utsätter gående för fara: Skäll ut dem efter noter. De blir säkert inte mindre självgoda och respektlösa för det, men de får åtminstone veta att det finns människor som inte tar vilken skit som helst.