Jag åt lunch med en kompis. Vi talade om Iran. Ingen av oss vet så särskilt mycket om Iran trots att vi, var och en på sitt håll, särskilt han, ägnar mycket tid åt att läsa utländsk press och att försöka hålla oss uppdaterade.

Några saker verkar klara. Trumps sanktioner tar hårt på Iran. Förra året sjönk landets BNP med två procent och i år förväntas nedgången bli fem procent. Inflationen beräknas närma sig 50 procent i år. I våras skärptes tonen från USA och länder som tidigare köpte mycket olja från Iran, exempelvis Kina, Sydkorea, Indien och Turkiet får hjälp av USA att köpa från andra leverantörer. Irans råoljeproduktion har utvecklats så här uttryckt i tusental fat olja om dagen.

USA försöker få ned Irans oljeexport till noll. Det vore inte att leka med för mullorna eftersom gas- och oljeexporten normalt står för kring 80 procent av iranska statens intäkter. I årets budget, som antogs innan USA skärpte tonen, antas bara en tredjedel komma från petroleumprodukter. Det betyder halverade statsintäkter.

Man kan förstå om landets ledare blir desperata. För några månader sedan förklarade de sig redo att lämna kärnkraftsavtalet om de inte tillåts exportera minst 1 500 tusen fat om dagen. Samtidigt hotade de med att blockera oljefartygstrafiken genom Hormuzsundet vilket de ju sedermera försökt göra.

EU tycks bakom ryggen på USA vilja bryta sanktionerna och hjälpa europeiska bolag att göra affärer med Iran utan att ta vägen genom banker som kontrolleras av USA. Men det alternativa betalningssystemet INSTEX sägs nu inte fungera. Eller också törs europeiska företag inte utnyttja det av rädsla för amerikanska repressalier.

Trots att landets ekonomi alltså hotar att knäckas fortsätter Iran att bygga raketanläggningar riktade mot Israel i Irak, Syrien och Libanon. Israel slår tillbaka med nästan dagliga luftattacker mot de iranska missilbaserna. Israel har varit framgångsrikt med att slå ut baser i Syrien så iranierna tycks nu koncentrera sig på att bygga nya i Irak.

Dessutom planerar Iran att bygga en bro över Eufrat vid den syriska gränsstaden Abu Kamal för att det ska bli enklare att transportera krigsmateriel hela vägen till Medelhavet. Israeliska flygvapnet gör sig troligen redo att sätta p för detta brobygge.

Det är kort sagt krig, konstaterade jag och min lunchande vän. Vad är det som driver mullorna? frågade jag. Varför utmana både USA och Israel på en gång? Varför förbereda krig när staten troligen inte har några pengar? Varför reta en hel värld med att kapa oljetankers? Vad vill Irak? Min vän var lika frågande som jag.

När vi kommit så långt i våra funderingar så slog det oss med viss fasa att det inte bara är de iranska mullornas bevekelsegrunder vi inte förstår utan ej heller de svenska härskarnas. Hur kan de bara stå och titta när den svenska skolan förfaller? Hur kan de öppna Sverige för beräknade 60 000 anhöriginvandrare per år under de kommande fyra åren? Tillsammans med förväntade normala asylansökande betyder det minst hälften av tillflödet katastrofåret 2015. Verkar det mer genomtänkt än mullornas brobygge över Eufrat? Vad vill Sverige?