Michael Diamant skriver att en svensk renässans bör inbegripa en renässans för en vacker svensk arkitektur. Om vi överger modernism och postmodernism och bygger vackra miljöer i svensk tradition kommer båda nya och gamla svenskar lättare identifiera sig med svensk kultur. Asociala beteenden motverkas också om människor slipper bo i själlösa miljöer. Vägen framåt går via en renässans för det som varit.

Att svensk samtid och framtid har många utmaningar är bekant för de flesta. Den enskilt viktigaste frågan är hur ett Sverige bestående av allt mer disparata etniska grupper ska kunna hålla ihop på ett sätt som bidrar till en positiv samhällsutveckling. På sikt består rimligtvis den enda lösningen på problemet i en ökad identifikation med Sverige och svensk kultur.

Utmaningen är gigantisk då det på många håll inte finns tillräckligt många ursprungssvenskar för att kunna utgöra någon majoritetskultur som ska kunna inlemma de som kommit hit. Antalet helsegregerade bostadsområden kommer antagligen att växa för varje år om inte utvecklingen bryts. Det måste alltså i princip skapas nya svenskar utan att några befintliga svenskar finns att efterlikna.

Ett av alla de olika sätt vi kan försöka använda oss av för att bromsa utvecklingen mot mer splittring är att bygga vackra miljöer som bjuder in människor att identifiera sig med Sverige och svensk kultur. Vi behöver helt enkelt en ny svensk arkitektur som knyter an till våra traditioner och som får människor att känna att de bor i Sverige även om grannarna i trappen inte har ett svenskt namn.

Winston Churchill, som givit oss många bevingade citat, yttrade att “först formar vi våra byggnader, sedan formar de oss”. Den fysiska miljö vi lever och verkar i påverkar våra beteenden och formar våra identiteter. Churchill var inte först med de här tankegångarna utan idéerna fanns redan manifesterade vid sekelskiftet i Österrike-Ungern, Frankrike och USA. Gemensamt för dessa stater var att de sökte assimilera och även kultivera stora, brokiga migrantgrupper med lågt socioekonomiskt kapital. Och det gällde både inhemska migranter som kommit från landsbygden och utländska som kommit från andra länder (men även då ofta från landsbygden).

I städerna skulle den illitterata, råa, före detta landsbygdsbon, som dessutom pratade ett provinsiellt språk, bländas av nationens storslagenhet och därmed önska inträde i den. Miljoner människor följde också denna väg. På de nya och med avsikt vackra offentliga platserna kultiverades ett mer raffinerat socialt beteende i vitt skilda städer såsom Lviv, Alger, Chicago och Detroit.

I Sverige sitter vi idag med resultatet av 70 års modernism och postmodernism. Modernismen var den förhärskande arkitekturideologin efter Andra världskriget. Allt byggande reducerades till funktion. Våra livsmiljöer blev inte bara oattraktiva, de berövades också alla former av
kulturella uttryck. Den lokala och nationella identiteten som tidigare manifesteras i vår byggda miljö försvann nu för miljoner svenskar. Vi blev konsumenter och producenter som skulle boförvaras med blint fokus på hög standard. Att människor inte uppskattade denna själsligt reducerande miljö visade sig snabbt på så vis att de som bodde där flyttade ut så fort de fick resurser att göra det. Idag bebos de modernistiska bostadsområdena till övervägande del av immigranter medan sekelskiftesmiljöerna och 1920-talets trädgårdsstäder domineras av framgångsrika ursprungssvenskar.

Även om modernismen idag erkänts som ett misslyckande lever dess andliga torftighet vidare i postmodernismen. Allt är numera relativt och det existerar därför inget som är objektivt vackert eller fult. Det existerar heller inte någon arkitektur som kan manifestera någon gemensam identitet eller ursprunglig identitet. I de modernistiska förorterna är identitetsskapandet snarare negativt och uttrycker sig som gangsterkultur eller som religiös fundamentalism. Båda dessa fenomen får troligtvis näring av bostadsmiljöns själsliga torftighet. Gangsterliv och religion ger en identitet och en mening som den modernistiska tillvaron inte ger. I en sådan fysisk miljö frodas också skadegörelse och nedskräpning, vilket påvisats i flera undersökningar. Den kände brittiske skribenten Anthony Daniels känd under pseudonymen Theodore Dalrymple formulerade det träffsäkert med att “där [den fysiska] miljön är ful, blir beteendet därefter”.

Hur kan då arkitekturen utformas för att bidra till att stärka vår svenska sammanhållning och motverka en negativ samhällsutveckling? Först och främst måste vi komma till rätta med dagens stadsplanering. Här gäller det att blicka bakåt och att bygga sammanhängande stadsrum och villamiljöer efter de planeringsideal som rådde fram till 1920-talet. Vad man gjorde fram till slutet av 20-talet var att man medvetet kombinerade funktion och framkomlighet med skönhetsmaximerande syftlinjer (man lät exempelvis en gata leda fram till en storslagen byggnad eller till en offentlig plats). Hushöjden var reglerad för att skapa enhetlighet. Gatubredden var dimensionerad för att körfilen inte skulle bli en barriär. Husen i staden uppfördes i slutna kvarter vilket gav de boende en tydlig privat oas och en avgränsad gemenskap.

Uppfylls ovanstående kriterier får den rena arkitekturen möjlighet att verka. Och vad som rimligtvis behöver hända i Sverige är nu att en ny svensk arkitektur som bygger på klassiska ideal får utstråla och förmedla svensk identitet och kultur. Skönhet inom arkitektur är inte alls något subjektivt. All klassisk västerländsk arkitektur bygger på samma principer när det kommer till fasadindelning, mått och dimensioner. De utsmyckningar som kommer till, valet av exakta former och färger preciserar skönhetsupplevelsen och kommunicerar kultur samt ideal.

Syftet med en nyklassisk svensk arkitektur skulle alltså vara att båda nya och gamla svenskar ska kunna uppskatta och identifiera sig med nya miljöer för att dessa är vackra. Och om arkitekturen dessutom förmedlar svensk tradition kommer man därtill medvetet eller omedvetet på ett positivt sätt associera sin livsmiljö till Sverige och svensk kultur. Genom arkitekturen ska alltså både ett bättre beteende socialiseras in och assimilation i svensk kultur stärkas för alla som bor i Sverige. Så bygger vi en svensk gemenskap, en svensk identitet genom en arkitekturens renässans.