Bitte Assarmo: Ett kulturarv slår man inte sönder i första taget

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Maria Christina Lindström, känns hon igen? Kanske inte. Men om jag säger Tysta Mari ringer det säkert en klocka. De flesta som besökt huvudstaden har säkert någon gång passerat Tysta Marigången, som förbinder Klara Västra Kyrkogata med Tegelbacken, eller besökt restaurangen Tysta Mari i Östermalmshallen. Och det var just Maria Christina Lindström som gav upphov till det numera så välkända namnet.

Maria Christina Lindström föddes 1806. När hon var i trettioårsåldern startade hon ett kafé i korsningen Drottninggatan och Jakobsgatan i Stockholm, i det område som kom att bli känt som Klarakvarteren. Senare flyttade kaféet till Tegelbacken, där det låg kvar ända tills Klarakvarteren revs på 1950-talet.

Maria Lindström hade ett diskret och lågmält sätt att bemöta sina kunder, vilket rönte stor popularitet och snart gav henne smeknamnet Tysta Mari. Hon anammade snabbt sitt smeknamn och satte upp en skylt utanför kaféet med just detta namn. En institution var född.

Tysta Mari blev snabbt ett omtyckt kafé och kom att bli en mötesplats framför allt för de många skrivande människorna som bodde och verkade i kvarteret; poeter, författare och journalister från de omkringliggande tidningsredaktionerna. Och att kaféet var populärt under sin samtid dokumenterades 1890 i boken ”Nya Stockholm”. Där nämner journalisten och författaren Claës Lundin kaféet och myntar även benämningen ”Tysta Mari-kaféer”:

”Tysta Mari-kafeer”: benämning på kaféer med bra sortiment, rejäl betjäning och tysta och ordentliga kunder. På sådana ser man många damer som gäster. Riktigt fina konditorier som Landelius, Oscar Berg, Hellbacher och Sundell har också en kvinnlig publik.

Maria Christina Lindström gick bort 1895, men hennes kafé levde kvar till långt in på 1900-talet. I början av 1930-talet flyttade kaféet till Tegelbacken, där det låg kvar ända till 1954. Men då hade nutiden hunnit ikapp historien och förnyelsens vindar blåste. De gamla Klarakvarteren skulle rivas och ge plats för nytt, större, men kanske inte nödvändigtvis bättre. Bort med de gamla kaféerna, där 1800-talets och det tidiga 1900-talets poeter och journalister avhandlade sina teser och funderingar över en kopp kaffe och en smörgås. Fram med jättelika parkeringshus, genomfartsleder och modern bebyggelse. Och Tysta Mari försvann in i tystnaden. I alla fall för en tid.

I början av 1970-talet aktualiserades Tysta Mari på nytt. I omdaningen av Stockholms citykärna byggdes flera gångtunnlar för att få bort gångtrafikanterna från de större trafikerade gatorna. I en hyllning till det forna kaféet, och Klaras kulturliv, valde man att uppkalla en av dessa efter just Tysta Mari.

Tysta Marigången förbinder Klara Västra Kyrkogata med Tegelbacken, och var tänkt att bli en täckt affärsgata mellan Tegelbacken och shoppinggatorna, i anslutning till det fashionabla Sheraton hotell. Men det gick inte riktigt som politikerna planerat. Den avsides belägna tunneln drog snabbt ett omtyckt tillhåll för uteliggare, narkomaner och prostituerade. Det berättas om att anställda vid bland Sheraton tvingades ha eskort av väktare när de passerade genom tunneln vid dygnets mörkare timmar.

I början av 2000-talet fattades beslut om att stänga passagen under kvälls- och nattetid och att även genomföra en allomfattande upprustning för att öka trygghetskänslan. Men med den stela 70-talsarkitekturen är Tysta Marigången snarare ett dokument över en misslyckad stadsplanering än en attraktiv arkad för shopping och turism. De flesta butikslokalerna står tomma och tunneln andas ödslighet.

Men trots stadsomvandlingar och betong lever minnet av den strävsamma Maria Lindström. Idag hittar du en restaurang med namnet Tysta Mari i Östermalms saluhall, och där serveras både frukost och klassisk svensk husmanskost. Ett kulturarv slår man nämligen inte sönder i första taget.