I förra veckan, innan Hanif Bali hade genomfört sitt intellektuella attentat mot Carl Bildt och M-ledningen örfilat Bali så att han kände sig tvungen att be om ursäkt, kom jag att tänka på att några av världens främsta – och mest hatade – politiska ledare är utstuderat oförskämda.

Donald Trump tycks anstränga sig att vara odiplomatisk som när han nonchalant förklarade sig vilja lägga bud på Grönland och sedan nobbade ett danmarksbesök när danska statsministern förnärmat avvisade förslaget. Jair Bolsonaro är ungefär likadan. När han säger att det bara är veganer som bekymrar sig över att Amazonas brinner har han garanterat retat upp betydelsefulla opinionsgrupper. Eller när han förklarar att pojkbäbisar ska ha ljusblå kläder och flickbäbisar rosa kläder. Matteo Salvini, Viktor Orbán och Jarosław Kaczyński verkar ungefär likadana i bemärkelsen att de excellerar i att utmana den goda smaken och sätta framstående människor på plats. Kanske hör även Boris Johnson dit. Och nu alltså Hanif Bali som förstås inte nått den politiska parnassen men verkar öva sig att göra de mer kända bespottarnas tricks. Kanske spände han bågen för hårt när han gav sig på Bildt.

De flesta bedömare verkar mena att dessa ledares etikettsbrott ligger dem i fatet och att det skulle gå bättre för exempelvis de, om de inte var så plumpa. (”Jag hoppas att de mycket snart får en president som vet hur man uppför sig”, sa Frankrikes president Emmanuel Macron nyligen om Brasiliens president Jair Bolsonaro.) I en viss bemärkelse är det nog korrekt. Eliterna skulle gilla Trump bättre om han inte förtalade dem och förolämpade dem så fort han kom åt. Å andra sidan är det inte eliterna som har fört Trump till presidentposten och eventuellt kommer att låta honom vara kvar där. Om Hanif Bali ska få någon framgång måste han rida på folkets axlar ty det politiska etablissemanget kommer sannolika aldrig att vilja ge honom en chans.

Vi måste acceptera ett obehagligt faktum, nämligen att samhället är indelat i dem där uppe och dem där nere. Ingen gillar frågan. De där uppe gillar inte att man pratar om den och de där nere gillar inte själva sakförhållandet. Trots detta existerar denna sociala skiktning. Hur mycket vi än resonerar om att de politiska motsättningarna går längs olika teoretiska sprickor – till exempel mellan liberaler och konservativa eller mellan Brexitörer och Remainers – så tror jag att det under denna ideologiska överbyggnad ligger en mycket starkare emotionell laddning mellan eliterna och de vanliga kollektivresenärerna. Motsättningen handlar inte så mycket om pengar som om känsla för människovärde och respekt för nästan.

Aldrig har, tror jag, denna underliggande, ständigt malande och ibland uppblossande konflikt framträtt så tydligt som under den amerikanska valkampanjen 2016. Eliterna, representerade av Hillary Clinton, visade sitt förakt för dem där nere när hon kallade trumpväljarna för ”the deplorables”, de beklagansvärda, och när Trump beskrev Clintons värld som ”träsket” med ordets alla associationer till rovdjur som krokodiler och utsugare som blodiglar.

Jag tror inte att det är ett klumpigt misstag av sådana som Trump och Bolsonaro att så envetet förolämpa dem där uppe. Jag tror att de vet vad det gör och att det troligen kommer att gynna dem eftersom det ömsesidiga föraktet mellan dem där uppe och dem där nere faktiskt finns och de där nere gillar att eliterna får sig en snyting.

Naturligtvis slår de där uppe tillbaka. Eliternas tillrättavisande av folket är så mycket en del av det normala bakgrundsbruset i vårt samhälle att många inte ens noterar det. Det räcker med att knäppa på den statskontrollerade televisionen för att höra de förolämpande förhållningsorderna till dem där nere. Om de vanliga medborgarna tycker att invandringen gått för långt så är de inte bara beklagansvärda utan också rasister. Om folket vill köra bil, äta biff och flyga till Thailand, vilket det vill, så bör det skämmas av hänsyn till miljön.

I Sverige är de där nere mer hunsade än motsvarande grupper i länder som USA och Brasilien, kanske också i Italien och Ungern, det kan jag inte bedöma. Det gör att Sverige inte har någon självsäker populistisk rörelse och att sverigedemokraterna håller igen för att inte få någon sådan stämpel. Vad Hanif Bali går för vet jag inte. Det räcker förstås inte med att vara oförskämd för att vinna ordentlig politisk framgång.