Nyligen saluförde beteendevetaren Magnus Söderlund idén om att vi kanske måste börja äta människokött för att rädda klimatet. Public service, TV4 och andra medier hakade på förstås, så som de ju alltid gör när någon kläcker en absurd idé som strider mot det de kallar ”tabun”, och TV4 gjorde en entusiastisk intervju med honom om hans nya spännande idéer.

Forskaren själv hade vid intervjun anlagt en allvarsam min, och använde ord som ”tabu” för att beskriva hur folk i gemen ser på kannibalism. Det framgick mycket tydligt att han anser att ”tabun” är lite mossigt, och till för att brytas. För klimatets skull måste vi ju ändå offra något, liksom.

Vi som bor och lever i Sverige är vana vid sådant här. Vi vet bara alltför väl att vårt land har blivit en plantskola för alla tänkbara och otänkbara galenskaper och idiotier. Vi blir varken chockade av att en forskare på allvar vill utreda ”möjligheterna att äta människokött” eller av att han framställer det som en klimatlösning. Vi blir inte ens chockade av att åldersmässigt vuxna journalister nappar på betet och ger honom utrymme på de stora medieplattformarna. Men vad tycker människor i andra länder?

– Klimatalarmismen har tagit en makaber vändning som verkar som satir, men som inte är det. Det hände i Sverige.” skriver den amerikanska journalisten Celia Farber i Epoch Times.

Till skillnad från journalisterna på de största svenska medierna är Celia Farber kritisk till Magnus Söderlund, inte minst mot hans strävan efter att bryta ”gamla tabun” mot att skända människokroppar och äta människokött.

– Han hänvisar till dessa tabun som ‘konservativa’, och diskuterar folks motstånd mot kannibalism som ett problem som kan övervinnas, genom att övertala människor att bara smaka på det eller genom att lura dem att göra ”rätt val”. Hans videopresentation kan ses på den svenska TV-kanalen TV4, där han säger att eftersom matresurserna kommer att vara knappa i framtiden måste människor vänjas vid att äta sådant de tidigare ansett vara avskyvärt, däribland människokött, skriver Celia Farber.

Hon förutspår också att svenska medier snart kommer att introducera nyordet ”människoköttsbranschen”.

Det Söderlund dock inte nämner, påpekar Farber, är den väldokumenterade forskningen om de förödande effekterna av kannibalism, med sjukdomen kuru – även kallad skrattsjukan – som orsakas av den infektuösa proteinpartikeln prion.

– I Papua Nya Guinea levde fore-stammen isolerad ända fram till 1930-talet. De åt sina döda, hellre än att låta deras kroppar ätas upp av maskar. Den utbredda kannibalismen ledde till en epidemi av kuru, som förökar sig i infekterade hjärnceller och leder till nedbrytning av hjärnvävnad med kramper, förlamning och till sist döden, skriver Farber.

Sedan kannibalism förbjudits i Papua Nya Guinea på 1950-talet upphörde smittspridningen. Sjukdomen skördade sitt sista dödsfall 2009. Men långt efter att fore-folket upphörde med kannibalism har världen fått se effekten av kannibalism hos kor. Galna kosjukan, som hade sin grund i att kor matades med kött- och benmjöl, kan hos orsaka den dödliga hjärnsjukdomen Creutzfeldt-Jakobs sjukdom.

Celia Farber avslutar med en skoningslös sågning:

– Vem som än är ansvarig för Sveriges PR gör ett uruselt jobb. Om nu inte det nya varumärket är att framställa detta lilla nordliga land, besatt av ateism och politisk korrekthet, som coolare än någonsin just för att de tänjer ut alla gränser för vad som är ”noir”. Och för vad som är galenskap.