Det är inte så länge sen Morgan Johansson, då justitieminister, ville ”se över” våra gamla runor i demokratins namn. Främst handlade det om den så kallade Tyrrunan – en symbol som var populär i Tredje riket och som idag används av en aktiv nazistisk organisation. Morgan Johansson sa då:

– Vi vill se över de rasistiska symboler som används, som Tyrrunan. Hakkorset är ju förbjudet sedan tidigare.

Han sa alltså inte att symbolen används av nazister – han påstod tvärtom att Tyrrunan och hakkorset är rasistiska symboler. Men vare sig Tyrrunan eller hakkorset är per automatik rasistiska symboler, även om det idag är svårt att undvika att förknippa dem med Nazityskland och nazisternas industriella folkmord. Huruvida de står för rasism eller ej handlar naturligtvis om sammanhanget och inget annat.

Samtidigt måste man ju kunna skilja på äpplen och päron. Vad skulle till exempel hända med arkeologins viktiga forskning om alla arkeologer skulle få magknip varje gång de gräver fram en romersk mosaik föreställande hakkors?

I Sverige finns mer än 2500 runstenar helt eller delvis bevarade. De utgör de äldsta bevarade originaldokumenten på det svenska språket och med sina budskap och meddelanden från 400-talet e. Kr. och framåt är de en viktig länk till forntiden. De flesta ristades och restes under vikingatidens sista period, alltså under 800-1100, och ofta utgjorde de ett slags minnesdokument över människor som inte längre var i livet. Det var ofta en efterlevande reste en sten – ofta vid kanten av en väg – när en släkting gått bort.

En av de äldsta runstenarna i Sverige – och den äldsta i Värmland – ligger i Järsberg, strax utanför Kristinehamn. Min mamma gick förbi den varje dag under sin skoltid och själv besökte jag den ofta när jag hälsade på morfar på somrarna. Redan då, som liten tös, fascinerades jag över vår kultur och historia.

När stenen hittades 1862 låg den kullfallen och till stor del under jord. Inskriptionen är skriven med den äldre runraden och daterar stenen till mitten av järnåldern, på 500-talet e Kr. Eftersom stenens topp är avslagen och har aldrig återfunnits är inskriften ofullständig och svårtydd. Det har gett upphov till olika tolkningar.

En tolkning av inskriptionen lyder ”Jag herulen heter Uv, Rafn heter jag som runorna ristade’’. En annan tolkning är ”Jag herulen heter Leubar, Harabaner heter jag som runorna ristade’’. Inskriften har också tolkats på följande sätt: ”Ljuv (?) heter jag. Ravn heter jag. Jag eril skriver runorna.” Rafn eller Ravn förekommer alltså i två av tolkningarna.

Heruler är ett namn på olika germanska folkgrupper, från mitten av 200-talet till mitten av 500-talet e Kr. I början av 300-talet omnämns de som ett av de folkslag som översvämmade Gallien efter den romerske kejsaren Diocletianus död. Det finns indikationer på att herulerna kom till Skandinavien, då främst till södra och västra Sverige, men uppgifterna är så vaga att det mest blir spekulationer. Men om tolkningen av Järsbergsstenens inskription är korrekt skulle det alltså kunna vara så att åtminstone några av herulerna alltså ha tagit sig till Kristinehamnstrakten.

I närheten av stenen har man också funnit en pärla med samma datering som inskriften. Det har fått en del arkeologer att dra slutsatsen att det finns en gravplats i närheten, men ännu har man inte kunnat utröna om den hög som undersöktes på 1970-talet är en naturlig åkerholme eller en gravplats.

Kristinehamn med omnejd har många fornlämningar. Här finns 29 stenåldersboplatser och omkring 100 fyndplatser för olika stenåldersföremål. Här finns också 24 gravfält från järnåldern och runt 500 förhistoriska gravar.

Runstenen vid Järsberg är ett av de mest gåtfulla och fascinerande spåren av en svunnen tid. Och runorna är en länk till vår historia – oavsett vem som använder dem och i vilket syfte. Det kan inte ens en klåfingrig justitieminister ändra på.