Det är mycket som fungerar helt annorlunda än folk tror. Det beror på att samtidens tankevanor – och troligen inte bara samtidens, utan alla tiders föreställningar – bestäms av två faktorer, dels verkligheten (som ofta är mångtydig eller i varje fall svårtolkad), dels av ett antal väletablerade tankefigurer som ofta handlar om att makthavarna har tumme med Gud och därför besitter magiska egenskaper.

Bara för att illustrera den föreställda specialrelationen mellan makten och Gud kan jag nämna att Frankrikes absoluta kungar, tillsatta av Gud, ansågs kunna bota sjuka ungefär som Jesus. Carl Larssons tavla Midvinterblot handlar om vad som kan hända om Gud gör slut med statsöverhuvudet. Då blir det missväxt och folket inser att det måste offra kungen.

Vår tids motsvarande föreställningar är fullt lika vidskepliga. Vi tror på allvar att vår tids härskare – politikerna – kan styra ekonomin. Även vi avsätter härskarna och tillsätter nya om lågkonjunktur och arbetslöshet – vår tids motsvarighet till missväxt – tillstöter även om vi inte nödvändigtvis mördar dem utan bara byter ut dem i val. I själva verket styrs ekonomin förstås inte av politiker, hur mycket hokus pokus dessa än iscensätter, utan av vad miljontals medborgare har i huvudet och vad de företar sig.

På samma sätt tror vi att politikerna med hjälp av social- och utbildningspolitik inklusive ekonomiska bidrag kan göra om människan så att det inte längre finns några utslagna och eftersatta. Observera att vi här talar om trossatser utan empiriska belägg. Vi utgår från att politikerna med all sin makt att stifta nya lagar och alla sina miljarder måste klara sådant. Detta är så självklart för oss att det aldrig behöver undersökas. Har du någonsin sett en seriös utvärdering av socialpolitiken?

U-landsbistånd är en kombination av ekonomisk politik och socialpolitik på distans. Här konfronteras dogmerna med verkligheten och då vinner verkligheten som kan sammanfattas i en enkel biodynamisk observation, nämligen att där en ny attraktiv resurs uppenbarar sig – som en näringslösning i ett provrör – så uppstår organismer som är specialister på att livnära sig på den resursen.

Ju mer dessa organismer förökar sig, desto mer resurser måste det tillföras för att hålla dem vid liv. U-landsbiståndet, liksom olika slags bidrag för sociala ändamål, är en sådan näringslösning. Är biståndet tillräckligt stort kan det snedvrida ett helt lands ekonomi eftersom det lockar stora grupper människor till en enklare sorts försörjning än att skärpa tänkandet och utnyttja sina personliga förmågor till det yttersta för att ta sig fram i kampen för överlevnad och förbättra sin levnadsstandard. Om biståndet är tillräckligt stort kan det förvrida ett helt folks skaparkraft.

Den som väl har begripit dessa enkla samband bekymrar sig aldrig över att premiärminister Siochså i u-landet Härellerdär blir påkommen med fingrarna i syltburken och ett fett bankkonto i Zürich. Sådant bör välkomnas ty om alla biståndspengarna redan från början kanaliseras till några få hemliga konton så kan resurserna inte utöva sitt förödande inflytande på mottagarlandets ekonomi.

Du kanske tror att jag är en cynisk lustigkurre. Men så är det inte. Jag är en av de få människor, även inom biståndsbranschen, som med egna ögon under ganska lång tid kunnat iaktta vad som händer i ett land där biståndet inte, som i de flesta fall, är obetydligt i förhållande till mottagarlandets egna resurser utan i stället så stort att det verkligen påverkar landets ekonomi. Jag skrev om det för nästan fyra år sedan men det har inte haft någon som helst effekt på samtidens förståelse av biståndets ekonomiska och sociala funktion (vilket naturligtvis inte heller var att räkna med). Våra vidskepliga dogmer påverkar vårt tänkande mer än verkligheten. Läs här om du vill veta mer.

”En tredjedel av alla [sic] bistånd försvinner i korruption” citerar Aftonbladet en ”antikorruptionsrevisor”. Ha, säger jag anklagande, vad har ni gjort för att även återstående två tredjedelar ska försvinna?