Den judiske filosofen Baruch Spinoza, 1632 – 1677, blev vid 23 års ålder utesluten ur synagogan i Amsterdam för att han inte trodde på Gud (eller i varje fall inte på någon gud som påminde om de äldstes). Hans skrifter beslagtogs och han själv blev varg i veum. Därmed, kan man säga, hade upplysningstiden börjat. Den fortsatte i tvåhundra år tills Nietzsche förkunnade att Gud var död. Jag säger inte detta för att ta ställning i sakfrågan utan bara för att illustrera att den som sätter sig upp mot samhällets djupaste uppfattningar får räkna med en lång, otacksam och delvis plågsam kamp mot oförståelse och aggressivt motvärn.
Moderna människor, som i allmänhet inte tror sådär särskilt på Gud, brukar lite nedlåtande avfärda 1600-talsmänniskornas våldsamma reaktioner mot Spinoza och andra tidiga upplysningstänkare med att gudsivrarna bara var vidskepliga och i intellektuell utveckling stod närmare grottfolket än oss nutida män och kvinnor.
Jag tror att den reaktionen är orättvis mot 1600-talsmänniskorna. En del av dem fick nog åtminstone delvis sin gudstro i tjänst hos kyrkan. Kyrkan och dess tjänare var en betydelsefull maktfaktor och försörjningsinrättning (inte helt olik det svenska välfärdsindustriella komplexet).
Men de flesta människor hade inga sådana misstänkt snöda motiv för sin tro. Guds existens gav dem trygghet och hopp. De visste att Gud var allsmäktig och inte obenägen att komma till människornas undsättning i svåra stunder, framför allt om man med innerliga böner eller annan uppriktig anhållan hade stämt honom på gott humör. Den som är ärligt övertygad om att en sådan överjordisk makt faktiskt existerar drar sig nog i det längsta för att gå med på några ifrågasättanden. Folk vill gärna tro att det finns en välvillig högre makt. Bättre bestraffa och få tyst på dem som påstår motsatsen.
Som jag ser det befinner sig världen, i varje fall västvärlden, i ett läge som påminner om Spinozas. Vår gud är politikerna och dessas verktyg är staten. Vi tror uppriktigt att politikerna har magiska krafter. Många av oss vänder sig harmset och med misstro mot den, jag i det här fallet, som påstår något annat.
För att riktigt spetsa till min tes så påstår jag att vår tids politiker har lika mycket makt över världens händelser som gamla tiders gud och att de ansträngningar som folk gjorde för att beveka Gud – böner, gudstjänster, bikt, avlat och katedralbyggen – idag motsvaras av politiska debatter, propositioner, riksdagsutskott och skatteinbetalningar. Vår tids lobbyister och intresseorganisationer är som gamla tiders helgon, alltså några som vi försöker förmå att gå våra ärenden hos det högsta väsendet eftersom de har bättre tumme med världshärskaren än vad vi vanliga människor har.
Vad är det för trams, undrar du, kan inte politiker bygga en väg, kanske? Jo, svarar jag, men bara i samma bemärkelse som Gud kunde bygga Peterskyrkan. I sista hand är det människor som håller i spadarna och som tillhandahåller de pengar som bygget kräver.
Men vägar och basilikor är småpotatis i jämförelse med de stordåd som människor i alla tider förväntar sig av sitt högsta väsende. Till exempel vill vi ha fred. Gud lyckades inget vidare trots alla böner. Se bara på trettioåriga kriget som hade kommit ungefär halvvägs när Spinoza föddes.
Jämför med exempelvis USAs fredsbevarande styrkor i Mellanöstern. Vilken fördelaktig utveckling har de åstadkommit som inte hade kommit av sig själv utan västvärldens insatser för freden? Vi vet inte. Det är inte bara Herrans vägar som är outgrundliga utan även politikernas.
I Sverige har politikerna i över femtio års tid satsat hela sitt engagemang på skola, vård och omsorg. Kan vi påstå att deras insatser på någon punkt förmått utvecklingen att gå ens åt rätt håll? Har vi färre socialfall? Har den psykiska hälsan förbättrats? Har skolan blivit bättre? Lever allt färre människor i utsatta områden? Även om allt troligen blivit sämre på grund av invandringen kan vi inte skylla invandringen för händelsernas rörelseriktning.
Hade det inte gått lika bra eller bättre utan politikernas åtgärder? Det vet vi inte, men vi väljer för det mesta att tro att politiken gjort någon nytta eftersom vi vill tro på ett beskyddande högre väsen som har människornas välfärd som högsta mål. Det är en längtan efter underkastelse, en längtan efter just en god Herre. Finns han inte så får människorna uppfinna honom. En del av fångarna i Gulag trodde att de var där av misstag och att om Stalin bara visste så hade han befriat dem.
1600-talsmänniskornas gudstro stod, enligt min historietolkning, faktiskt i vägen för den utveckling varmed historien var havande. Så länge människorna blev kvar i sin starka gudstro räknade de med att Gud skulle lösa deras problem. Det var först när de tonade ned sina förväntningar på Guds hjälp som de kunde öppna sig för den uppfordrande insikten att ansvaret låg hos dem själva. Det är ingen tillfällighet att exempelvis de amerikanska grundlagsfäderna, den begynnande industrikapitalismens rallare, ofta var deister vilket betyder att de trodde att Gud visserligen hade skapat världen men att han sedan slutat lägga sig i människornas öden.
Vår situation är alltså, tror jag, snarlik. Vi fjättras av våra föreställningar att samhällslösningar ska komma via politikerväldets insatser. Denna tro är en boja för utvecklingen.
Betyder detta att Engellau är emot demokratin? kanske du undrar. Nej, det är jag inte ty demokrati behöver inte betyda politikervälde och ockulta idéer om övernaturliga krafter hos de valda ombuden. Demokrati handlar inte minst om en mentalitet av innebörd att vi medborgare känner oss som ombudens uppdragsgivare och ombuden i djupet av sina hjärtan upplever att deras uppgift är att tjäna uppdragsgivarna. När en medborgare ringer till sitt valda ombud bör ombudet liksom resa sig ur kontorsstolen av respekt. Ombuden ska inte tro att de kan åstadkomma underverk genom att slänga mer av medborgarnas pengar på problem som tycks föröka sig som hydrans avhuggna huvuden. Politikerna bör tagga ned och erkänna sina begränsningar. De kan börja med att koncentrera sig på sin grundläggande och huvudsakliga uppgift, nämligen att säkra medborgarnas fysiska trygghet och säkerhet.
DET GODA SAMHÄLLET 