Nu ska regeringen ta krafttag mot kriminaliteten och bjuder in alla partier för samtal. Alla utom Sverigedemokraterna, förstås. Det går ju inte an för ett anständigt parti som Socialdemokraterna att samtala med människor som har så usel värdegrund som Sverigedemokraterna.

Trots protester från både Moderaterna och Kristdemokraterna står Mikael Damberg fast vid sitt beslut. Och visar därmed, på det numera klassiska sättet, att socialdemokratisk politik inte handlar om att verka för det allmännas bästa utan om att vidmakthålla en maktposition till varje pris.

Socialdemokraternas sjukliga fixering vid Sverigedemokraterna har visat sig vara riktigt illa för Sverige. Hela den huvudlösa flyktingpolitiken 2015, då de öppna gränserna och den bristande kontrollen banade väg för dagens absurda situation i flera av landets kommuner, härrör från just denna fixering. Att Stefan Löfven talade sig varm för ett Europa utan ”murar” handlade inte alls om att hans hjärta klappade varmt och innerligt för 163 000 asylsökande – utan om att det var just på detta sätt han kunde markera skillnaden mellan sitt parti och SD. Det var det som var viktigt för Löfven, inte medborgarnas eller ens de asylsökandes väl och ve.

Det är precis samma sak med Socialdemokraternas vägran att tala med SD om kriminaliteten. Det handlar inte om vare sig värdegrund eller människosyn – det handlar om att upprätthålla ett vi-och-domtänkande, för att belysa sin egen goda särart och samtidigt fortsätta att stigmatisera alla som kan tänkas ha sympatier för SD. För deras vägran att släppa in SD till samtal handlar ju också om en vägran att lyssna på de många medborgare som röstat på dem. Socialdemokraterna nonchalerar en dryg miljon av medborgarna – varav många är LO-anslutna arbetare – bara för att visa hur goda de är.

Socialdemokraterna struntar alltså i kriminaliteten när det verkligen gäller. Det är makten, och den fina fasaden, som är viktigast. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att gå ut i pressen och låtsas förfärad och chockerad när en ung kvinna skjuts till döds – det ger ju intryck av engagemang och patos. Men det är bara yta. Att verkligen inkludera alla medborgarna i en kamp mot våldet är inte lika intressant.

Dambergs chef och allas vår statsminister, har samma inställning. Det är överklassungdomarnas fel att yrkeskriminella skjuter och spränger och lägger beslag på det offentliga rummet. Det är ”partyknarkarna”, som Löfven nu kallar dem i ett patetiskt försök att verka cool och modern, som finansierar drogkartellerna.

Och om de inte hade ”partyknarkare” att sälja till så skulle de sälja på skolgårdarna istället. Vem skulle bära skulden då? De 12-åringar som luras in i ett drogberoende?

Det spelar ingen roll för Löfven för han har redan saken klar för sig: Kriminaliteten är ”allas” ansvar.

Fundera ett varv till över Löfvens yttrande: Allas ansvar. Vad innebär det?

Det innebär att ansvaret ligger hos undersköterskan Ritva, 47, som springer benen av sig i hemtjänsten för en lön hon knappt kan leva på. Hos fattigpensionären Holger, 77, som jobbat heltid i femtio år och som numera måste dryga ut pensionen med pantburkar för att ha råd att äta något annat än nudlar. Hos den flitiga studenten Mimmi, som pluggar heltid och jobbar deltid, och som bor inneboende och betalar ockerhyra för att det inte finns några studentbostäder. Hos metallarbetaren Sigge, som troget stämplar in på fabriken varenda morgon klockan sju, och som inte skulle känna igen lukten av marijuana om någon blåste rök i ansiktet på honom.

Det är dem – oss – som Löfven nu vill göra ansvariga för den kriminalitet som han och hans regering inte kan hantera. Det är så ofräscht och föraktfullt att han borde tvingas att offentligt redogöra för vad slags syn han egentligen har på de medborgare vars vardag han styr över.

Men statsminister Löfven får inga svåra frågor. Han får i princip inga frågor alls. Det får inte Damberg heller. Därmed fortsätter sandlådeleken som vanligt. För Socialdemokraterna är det SD och deras väljare som är de största fienderna – inte de kriminella. Och den inställningen är i längden förödande för Sverige.