För några månaders sedan publicerade Brottsförebyggande rådet sin årligen återkommande trygghetsundersökning. Den heter Nationella trygghetsundersökningen 2018 – Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Det är en gedigen undersökning på 242 sidor som med massor av tabeller, figurer, staplar och diagram på ett övertygande vetenskapligt sätt redovisar förhållandena ett år tidigare. Problemet – mitt problem i alla fall – med sådana rapporter är att jag inte orkar läsa dem eftersom informationsmängden är så överväldigande. Problemet med att inte orka läsa dem är att man inte uppmärksammar viktiga saker som kan finnas i rapporterna. Men eftersom jag denna gång för ovanlighetens skull ansträngt mig lite så ska jag tala om för dig några saker som jag fäst mig vid.

Trygghetsundersökningen består av en enkät med ett trettiotal frågor som ställts till 152 873 personer mellan 16 och 84 års ålder i hela riket. Frågorna är indelade i fyra typer: Utsatthet för brott mot enskild person, Utsatthet för egendomsbrott mot hushåll, Otrygghet och oro för brott samt Förtroende för rättsväsendet. Jag bryr mig här inte om de sista två typerna eftersom de handlar om vad folk tycker och känner vilket inte känns så stabilt. De två första typerna, däremot, handlar om vad folk faktiskt råkat ut för under det föregående året, till exempel om de faktiskt utsatts för fysiskt våld eller om någon försökt råna eller våldta dem eller om de råkat ut för ficktjuvar eller om någon brutit sig i in i deras bostad eller om de fått bilen, motorcykeln eller husvagnen stulen.

Redovisningen av enkätresultaten görs per polisregion varav det finns sju stycken i landet. Inom regionerna redovisas per polisområde, lokalpolisområde och därunder kommun eller stadsdel. Det kan alltså bli rätt finfördelat.

Jag har nöjt mig med att studera två polisregioner, nämligen Stockholm och Syd. Min personliga föreställning när jag började studera tabellerna var att brottsligheten troligen var mindre än många oroar sig för samt att den i vilket fall som helst var koncentrerad till utanförskapsområden och sällan sticker upp huvudet i medelklassområden. Jag fick tillfälle att ifrågasätta denna uppfattning.

När det gäller faktiskt inträffade brott mot enskild person var snittet för riket 23,8 procent vilket för mig framstår som oerhört. Nästan en fjärdedel av samtliga boende i landet skulle alltså under det senaste året utsatts för ett verkligt brott mot sin person.

I polisområde Syd låg snittet på 24,8 procent, något högre än riket. Värst drabbad av de angivna kommunerna och stadsdelarna i hela området var stadsdelen Södra innerstaden i Malmö som låg på 33,8 procent. Lindrigast drabbad var Olofströms kommun på 16,4 procent.

I polisområde Stockholm hamnade snittet på 26,8 procent. Den högsta stadsdelssiffran gällde Älvsjö på 31,7 procent tätt följt av Södermalm på 31 procent och Kungsholmen och Östermalm på vardera 30,9 procent.

Att dessa omvittnat välbärgade områden skulle hamna så högt var en överraskning för mig inte minst med tanke på att utanförskapsområdet Rinkeby-Kista låg på 29,4 procent. Den lägsta siffran i polisområdet var Vallentuna kommun där 19,8 procent av befolkningen varit utsatt för brott mot person.

Min tes om att brottsligheten var separerad mellan socialt och ekonomiskt utsatta områden och välbärgade områden och koncentrerad till de förra var därmed helt vederlagd. Grevarnas och direktörernas Östermalm, de framgångsrika miljöpartisternas och statstevejournalisternas Södermalm och utanförskaparnas Rinkeby var ungefär lika drabbade. Dessutom var skillnaden mellan de boendeområden som låg högst och de som låg lägst förvånansvärt liten.

Brottsligheten förefaller ganska jämnt utsmetad utan respekt för sådant som de boendes genomsnittsinkomst i de olika områdena.

Nästan samma mönster visar sig i fråga om egendomsbrott. Rikssnittet ligger på 14,1 procent. En av sju boende i Sverige hade drabbats föregående år. Även det är chockerande mycket.

Polisområde Syd hade 16,5 procent med stadsdelarna Centrum, Kirseberg och Södra innerstaden i Malmö på första plats med ungefär 30 procent och Hultsfreds kommun lägst på 7,3 procent.

Polisområde Stockholm, 15,5 procent, toppade med Spånga-Tensta på 27,8 procent. Södermalm och Östermalm låg kring 16 procent. Lägst var Vallentuna kommun med 19,8 procent.

Skillnaderna mellan högst och lägst var inte så stora vilket stärker teorin om utsmetning av brottsligheten.

En av tyckarfrågorna kan vara värd att presentera. Den löd: ”På det hela taget, tror du att antalet brott i Sverige har ökat, minskat eller varit oförändrade de senaste tre åren?” Svarsalternativen var: ökat kraftigt, ökat något, varit oförändrat, minskat något, minskat kraftigt och vet inte/ingen uppfattning.

82 procent av respondenterna i hela riket svarade att brottsligheten ökat kraftigt eller något. Det tyder, vad jag kan förstå, på en massiv oro hos det svenska folket för brottslighetens utveckling.

Polisområde Syd låg på 83 procent. Anmärkningsvärt är att stadsdelarna Södra innerstaden och Centrum i Malmö, som var värst drabbade enligt ovan, var de två delar av hela polisområde Syd som oroade sig minst över ökad brottslighet, bara 60 respektive 70 procent.

Ett likartat, till synes perverst, mönster uppvisas i polisområde Stockholm, snitt 78 procent, där folk i hårt drabbade stadsdelar som Södermalm och Östermalm oroar sig minst för brottsutvecklingen med 64 respektive 71 procent.

Södermalmarna förvånar mig egentligen inte. De är hårdare drabbade än de flesta men de är alltför politiskt korrekta för att ens ha förstånd att oroa sig i proportion därtill. Vi östermalmare är kanske lika politiskt korrekta även om man inte anat det.