Utbildning är i allmänhet en verksamhet där en kunnig person, oftast en äldre, överför sina kunskaper till en mindre kunnig person, oftast en yngre. Själva kunskapsöverföringen, lärandet, är en ganska rättfram process som lärare med pedagogisk intuition förstår av sig själva. Det behövs ingen särskild forskning till detta. Det räcker med att rektor går in i ett klassrum i några minuter för att avgöra om en lärare duger eller om vederbörande bör entledigas. Jag har själv gjort experimentet ett stort antal gånger. Du skulle bli förvånad hur mycket man upptäcker om man som besökare sätter sig längst bak i klassrummet och bara ser och lyssnar.

Det har troligen inte gjorts några pedagogiska landvinningar sedan Platon öppnade sin akademi för 2 500 år sedan. Hur den undervisningen gick till framgår av Platons skrifter. Det var ganska okonstlat ty pedagogiken hade ännu inte blivit en egen specialistvetenskap. Platon behövde inte fråga några forskare hur akademikerna skulle lyssna på Sokrates, det var bara att lyssna. På motsvarande sätt gick det nog till femhundra år tidigare när unga mesopotamier skulle lära sig kilskrift och unga egyptier hieroglyfer.

Under det senaste halvseklet har det gått utför med utbildningen, särskilt i Sverige vilket framgår av PISA-undersökningarna. En del menar att försämringen beror på att utbildningen kommit att infiltreras av ovidkommande socialdemokratiska politiska hänsyn om påtvingad jämlikhet med mera. Själv tror jag att förfallet beror på att en ny klass har tagit kommandot över vad som sker i skolsalarna, nämligen doktorerade akademiska pedagoger. (Föralldel, förklaringarna är inte motsägelsefulla eftersom många av dessa centralt placerade experter haft socialistiska böjelser sedan makarna Myrdal och framåt.)

Den 29 augusti presenterar en ”forskare i handlingsbaserad utbildning” från Chalmers sina rön på Dagens Nyheters debattsida. Han säger att när skolan satsar på att överföra kunskap till eleverna så tycker många elever att det är tråkigt – ”uppfattas som meningslösa torrsimsuppgifter” – och tappar lusten för vidare studier. Därför, förklarar den handlingsbaserade forskaren, gäller det att skolan satsar på ”elevmotiverande arbetssätt”, till exempel att en elev skickar en uppsats som insändare till en lokaltidning. Eleverna vill göra nytta för andra, säger han. ”Altruism… har visat sig vara en oväntat kraftfull motivationsfaktor i skolan.”

Det tror inte jag på. Detta förment framåtsträvande och människovänliga synsätt handlar bara om att experimentera med nya slags pedagogik för att slippa 3 000 års praktiska lärdomar om hur det ska gå till och för att det ska inrättas nya professurer, skrivas nya doktorsavhandlingar och arrangeras flera internationella symposier där de nya lärorna kan diskuteras – allt medan skolstöket i verkligheten accelererar och skolresultaten fortsätter att försämras.

Min erfarenhet av skolan är att en klass består av tre slags elever. Först finns de unga genierna som snabbt tar till sig nyttig kunskap och lär sig att självständigt arbeta med den som en skicklig fotbollsspelare med sin boll. Sedan finns en stor grupp som inte riktigt fattar men skaffar sig ett hum och i övrigt lär sig saker utantill för att klara proven. De tycker att skolan är ganska tråkig men pinar sig igenom i alla fall i syfte att meritera sig för ett bättre jobb än de annars skulle kunna få. Den tredje gruppen består av dem som varken har vilja eller läggning utan struntar i läxorna, skolkar och kanske hoppar av skolan.

Jag vet hur det kan kännas för jag tillhörde den duktigaste gruppen i exempelvis svenska och engelska och den oförstående men flitiga i ämnen som matematik, fysik och kemi (och då gick jag ändå reallinjens matematiska gren). Den lilla matematik jag behövt genom livet har jag grejat genom att ständigt träna mig i de fyra räknesätten.

Min poäng är att det här med att skolan ska vara ett välbehag för eleverna bygger på ett fundamentalt missförstånd av hur livet ser ut. De flesta människor tillhör den andra gruppen ovan. De är varken genier eller dropouts. För dem är skolan ofta en plåga som de endast utsätter sig för av ett tvång som de med tilltagande mognad internaliserar och som då uppträder som plikt och disciplin i deras skallar.

Jag tror att disciplineringen, sedermera självdisciplineringen, av denna grupp är en av skolans främsta och nyttigaste uppgifter förutom framvaskandet av genierna och avhopparna. Genierna skickas till särskilda institutioner, kanske framstående universitet, där de kan förädla sina märkvärdiga förmågor.

Men vad är det för mening med att majoriteten ska tvingas att plugga saker som de egentligen inte bryr sig det minsta om och kommer att ha glömt något år efter examen? Det beror på att livet efter skolan, arbetslivet, i verkligheten inte alls är så himla kul som samtiden låtsas. Arbetsgivare behöver anställda som är beredda att offra sig. Det behövs anställda som är lojala mot sina uppgifter och inte drar sig för att jobba några övertimmar om det skulle behövas. Samhället i stort fungerar bättre om folk i allmänhet inte sätter sin egen bekvämlighet och sitt eget välbehag framför allt annat utan känner en plikt att ta ansvar även för andra, i första hand sin familj, förstås, men även arbetskamrater, arbetsgivare, medtrafikanter och så vidare.

Nästa alla människor som funderar över samtiden klagar över att en ny sorts individualism griper omkring sig på ett skadligt sätt. Gissa vem som uppmuntrar den individualismen. Jo, det är inte minst alla flumpedagoger som tutar i skolbarnen att de har rätt att kräva att ha kul på lektionerna. När jag gick i lågstadiet i Sofia skola hade vi ”Roliga timmen” som sista lektion på lördagen. Det var en markering av att den övriga skoltiden inte var ämnad att vara rolig. Sverige byggde sina framgångar på folk som lärt sig och accepterat detta faktum.