Två kvinnor har blivit skjutna till döds på kort tid och nu, säger inrikesminister Mikael Damberg, har våldet ”passerat alla gränser”. Plötsligt förstår ministern att människor är oroliga, får vi veta i en artikel i SVT: ”Skjutningarna och sprängningarna har flyttat in i bostadsområden. Det dödliga våldet kommer närmare vanliga människor och det skapar oro.”

Ursäkta mig, men är inte Rosengård, Rinkeby och Tensta också bostadsområden? Tror Damberg att alla de så kallade utsatta områdena endast befolkas av gangsters? Så är inte fallet. Det bor mängder med skötsamma, hederliga medborgare i dessa områden – folk som i åratal har ropat på hjälp men som blivit totalt nonchalerade av makten – men det tycks ha undgått Damberg. Det är uppseendeväckande att en representant för ett parti som gjort stor sak av att vara just anständigt ger uttryck för en så föraktfull inställning till människor bara för att de bor i ett område han själv inte besöker frivilligt.

Och ursäkta mig en gång till, men var det inte alldeles nyligen fel, nästan rättshaveristiskt, att uttrycka oro över det som sker i samhället? Var det inte ett hot mot Sverigebilden? Betyder Dambergs yttrande att vi andra nu också får uttrycka vår oro, eller är det enbart folk med rätt partibok som får göra det?

Mikael Damberg säger också, liksom i förbigående, att han är orolig över samhällsutvecklingen. Det är ju lika många som skjuts ihjäl idag, som det var på 1990-talet, säger han bekymrat.

Att påstå att våld och kriminalitet har minskat är en del av politikernas strategi för att framstå som handlingskraftiga och kompetenta, när de i själva verket står handfallna. Men ministern är ohederlig i sin jämförelse. Det är inte sant att antalet dödsskjutningar på 1990-talet var lika stort som idag. Enligt en rapport från BRÅ låg antalet dödsskjutningar på omkring 20 per år från 1990 och 25 år framåt. 2015 sköts 31 personer till döds och 2017 mördades 45 personer med skjutvapen.

Man kan då hävda att vi blivit betydligt fler invånare i Sverige sedan 1990, och att antalet dödsskjutningar därmed är ungefär detsamma, sett till antalet invånare. Men det stämmer inte heller. 1990 hade Sverige omkring 8,5 miljoner invånare. 2017 hade vi blivit närmare 10 miljoner. Det är en ökning med 17,6 procent. Ökningen av antalet dödsskjutningar 1990 jämfört med 2017 är 125 procent.

Dessutom bör man i sammanhanget komma ihåg att dödsskjutningarna har förändrats till sin karaktär och idag utgör ett betydligt större hot mot allmänheten. 1990-1995 var det 18 procent av dödsskjutningarna som grundade sig i kriminella konflikter. 2013 låg kriminella konflikter bakom närmare hälften av dödsskjutningarna, 48 procent. De har också tagit över det offentliga rummet alltmer. På 1990-talet skedde 17 procent av dödsskjutningarna på gator och torg och andra allmänna platser – 2013 var det 34 procent av dödsskjutningarna som ägde rum på allmän plats, och det är rimligt att tro att det ökat ännu mer sedan dess.

Mikael Damberg förmår alltså inte vara ärlig om dödsskjutningarna ens när han anser att våldet passerat ”alla gränser”. Men han har dock strategier för att minska dem. Förbud mot oregistrerade kontantkort för mobiler är ett av hans triumfkort. Att det blir ”lite stökigt” för allmänheten är förstås smällar man får ta, för vad gör man inte för att komma åt de kriminella?

Men Damberg nöjer sig inte med att ge sig på de kriminellas mobiltelefoner. Nej, han vill också ”skärpa en del straff så att de som spränger och skjuter också åker in i fängelse.”

Vi medborgare, som i vår okunnighet trodde att det redan var belagt med fängelsestraff att spränga och skjuta, försöker bestämma oss för om vi ska skratta eller gråta. En sak är i alla fall pinsamt klar: Med den inställningen hos de styrande kommer vi sannolikt inte att se någon minskning av antalet dödsskjutningar inom överskådlig tid.