Än en gång har Hanif Bali placerats vid skampålen, denna gång för att i en tweet ha brutit mot moderaternas blasfemilagar och kritiserat Carl Bildt. Även om många moderater höll med och tyckte att kritiken av Bildt var befogad, bidrog tweeten till att splittra partiet. Eller synliggöra den splittring som redan fanns.

Inte bara moderaterna, utan de flesta svenska organisationer verkar befinna sig i ett tillstånd av inre konflikt. Här följer en kort sammanfattning:

Socialdemokraterna är splittrade. Å ena sidan har vi traditionella sossar ur arbetarklassen som skapar mervärde, å andra sidan moderna bidragsberoende sossar som lever på detta mervärde.

Liberalerna är splittrade. Å ena sidan finns liberaler som vill ha största möjliga frihet och minsta möjliga förmynderi, å andra sidan liberaler som brinner för mera förmynderi från den Europeiska unionen.

Centerpartiet är splittrat. På ena flanken rotfasta bönder i glesbygden som älskar sitt land, och på andra flanken smarta, urbana globetrotters som vill ha alla kulturer (utom möjligtvis den svenska) inom bekvämt räckhåll.

Vänsterpartiet är splittrat. Mellan dem som menar att kampen står mellan den globala monopolkapitalismen och folket, och dem som menar att den verkliga fienden är gruppen medelålders heterosexuella män av vit hudfärg. (Monopolkapitalet är ok så länge de säger sig kämpa för hållbarhet).

Miljöpartiet är splittrat. En del miljöpartister vägrar ge upp kampen för en fin miljö åt sina barn, andra tycker att vad kampen än handlar om så är alla välkomna att delta, särskilt islamister.

Kristdemokraterna är splittrade. Å ena sidan vill man sätta ner foten i invandrarfrågan. Å andra sidan vill man sätta ner den så mjukt att det inte drabbar någon enskild, något barn, någon familjemedlem, någon… man är ju ändå humanister.

Sverigedemokraterna hade nog varit mera splittrade än dom är ifall dom inte svetsats samman av att alla andra hatar dom (utom en växande andel av svenska folket).

Feministerna är splittrade. För vissa betyder feminism att byta ut alla högavlönade män mot högavlönade kvinnor. För andra handlar det om rätten att få visa sitt ansikte, sitt hår eller tillåtas gå utanför dörren.

HBT-rörelsen är splittrad. Mellan dem som kämpar för homosexuellas rättigheter och det nya gardet som vill rensa ut bögar som inte röstar på 7-klövern. Är du varken bög, bi eller trans men ändå har rätt värdegrund, kan du identifiera dig som Queer. Ingen vet vad det betyder, men det låter coolt.

Miljörörelsen är splittrad. I en pragmatisk gren som vill påverka politiken och skapa opinion mot miljöförstöring, och en religiös gren som vill störta demokratin, bryta mot lagen och följa Greta mot ljuset.

Polisen är splittrad. Fortfarande finns det snutar i gatuplanet som kan tänka sig att använda våld mot brottslingar, men polisledningen i toppen verkar vilja något annat, oklart vad.

Försvarsmakten är splittrad. En genusfalang vill öka den militära slagkraften med fler balettdansöser, en mer grabbig falang vill ha fler stridsvagnar.

Kyrkan är splittrad. Mellan dem som tycker att Mohammed i stort sett är OK, och dem som tycker att Mohammed inte är OK.

Migrationsverket är splittrat. Läs Merit Wager, den som tvivlar.

PK eller inte PK? Det är frågan. Den rådande ideologins krav på hegemoni har knappast bidragit till att ena nationen, utan tvärtom triggat igång en motreaktion som skär tvärs igenom partier, familjer, arbetsplatser, skolor och universitet. Till och med Svenska Akademin är splittrad. Knytblus eller inte knytblus.

Det kan vara frestande att avfärda allt detta som politiskt käbbel, något som intelligenta människor borde sätta sig över. Vad kan man göra annat än luta sig tillbaka, äta popcorn och invänta att galenskapen går över? Det kan möjligtvis förklara den intellektuella lättja och ”rycka-på-axlarna-mentalitet” som präglat Sverige. Nästan vad som helst kan passera och det är i stort sett bara Joakim Lamotte som blir förbannad.

Historien talar dock emot den strategin. Jag minns hur jag under skoltiden förbryllades över hur några skeppslaster spanjorer kunde betvinga den mäktiga Mayakulturen och det väldiga Inkariket, enbart beväpnade med några muskedunder. Och hur kunde några skeppslaster engelsmän på kort tid lägga under sig den indiska subkontinenten, som måste ha befolkats av åtskilliga miljoner relativt kultiverade hinduer? Det hade naturligtvis varit omöjligt om inte samma kulturer just då genomgått en period av förfall, uppslitande motsättningar, maktkamp och rivalitet… ungefär det vi idag kallar ”politiskt käbbel”. När splittringen gått tillräckligt långt, finns alltid risk att det dyker upp några skeppslaster av ett mer målmedvetet folk, som är beredda att ta över.