Den 28 augusti publicerade Dagens Nyheter en märkvärdig huvudledare. Ämnet var mordet i Malmö på en trettioettårig nybliven mamma. Tidningen menade att det förelåg en särskild omständighet kring just detta mord som skiljde det från alla andra mord, som numera blivit vardagsmat, och att denna särskilda omständighet mitt i all vår avsky för händelsen kunde tända ett hopp om förändring.

Den särskilda omständigheten var att mordet inte begicks som vanligt i ett utanförskapsområde utan i det ”välmående medelklassområdet” Ribersborg ”med utsikt över Öresundsstranden” och där ”moderaterna är största parti”.

Tidningen menar, verkar det, att de högre sociala skikten i Sverige, dit den med rätta tycks räkna sig själv, blivit avtrubbade av de gängse utanförskapsskjutningarna eftersom skjutningarna inte drabbat folk i dessa skikt. Men nu har det hänt i de egna kvarteren:

När nu en ung kvinna med ett spädbarn skjuts under en förmiddagspromenad i ett fridsamt bostadskvarter återfår vi plötsligt våra normala reflexer. Vi förstår vad rubrikerna egentligen innebär: En människa är död. Hon hade sitt liv framför sig. Hon hade familj, släkt och vänner som nu störtats ner i bottenlös sorg. Det hände en helt vanligt sommardag. 

Det kunde ju har varit du eller jag! Därför är det efter detta dåd nu nödvändigt att Sverige börjar vidta åtgärder:

Hjärtat ska bulta av indignation över det fega dådet i Malmö. Men huvudet måste förbli klart. Bara så kan vi diskutera oss fram till vad som bör göras. Att något måste göras är bortom diskussion.

Jag ska inte raljera över att Dagens Nyheter så skamlöst visar upp sina motiv. Det är klart att en hotfull och skrämmande verksamhet som kryper närmare inpå den egna kroppen väcker ett annat engagemang än olyckor som drabbar andra långt bort. Hur många gånger under de senaste åren har man inte i diskussioner om migrationen hört argumentet att ”det är klart att politiker och journalister inte bryr sig så mycket om konsekvenserna innan de själva drabbats av våldet och stöket – men vänta bara tills det kommer till deras egna kvarter!”

Jag har inte riktigt trott på sådana resonemang. Jag har sagt att ingen kan vara så dum att han inte fattar att ett våld som drabbar Rinkeby bara har någon mil in till Vasastan. Att döma av Dagens Nyheters reaktion har jag haft fel. Men nu tycks skribenterna i alla fall ha förstått att det som händer i Ribersborg också kan hända på Södermalm.

Men jag delar inte skribenternas hopp om att detta mord i chic miljö ska vända utvecklingen. Tidningen skriver att just detta mord framstår ”som så overkligt och vedervärdigt att man för en gångs skull vågar tro att det inte bara leder till att politiker och kolumnister tänder en snabbt utbrunnen retorisk brasa”. Fan tro´t.

Resonemanget bygger på föreställningen att socialen och polisen och hela det svenska rättsväsendet i övrigt hittills inte tagit sin uppgift på allvar eftersom besvären inte drabbat nationens ledande kretsar. Men när höjdarna nu får oredan inpå sin egen knut så kommer det brottsbekämpande offentliga maskineriet att mobilisera hittills oanade krafter.

Tankefiguren är inte ovanlig. Om det verkligen börjar knipa så kommer Sverige att ta i, det ska du få se! säger folk i förtröstan om att nationen har dolda, outnyttjade resurser som bara väntar på att tas i bruk.

Jag tror inte på det mer än jag tror på att Hitler faktiskt, bara han bestämt sig, hade kunnat stampa fram nya arméer ur marken där han satt i sin bunker i april 1945. Jag tror att den svenska polisiära, sociala och övriga offentliga välfärds- och ordningsapparaten gör så gott den kan.

Dagens Nyheter säger att vi måste ”diskutera oss fram till vad som bör göras” eftersom ”att något måste göras är bortom diskussion”. Jag har resonerat, diskuterat och funderat på den här frågan i flera år – välkommen i debattklubben, Dagens Nyheter! – och kommit fram till att vi har för många PK-istiska idéer i vårt land som effektivt sätter stopp på varje seriöst försök att komma till rätta med situationen. Jag tror inte de PK-istiska härskarna skulle dagtinga med sina principer ens om de själva rammades av lärans onda konsekvenser.

Om det inte hade varit för våra självpåtagna ideologiska fjättrar så skulle Sverige redan idag kunna förbereda sådant som kan göra skillnad, exempelvis migrantstopp, upphävandet av påbuden om mångkultur och nedläggning av myndigheter som den som uppges syssla med ungdoms- och civilsamhällesfrågor – MUCF – men i verkligheten mest tycks uppvigla skolpersonal i HBTQ-frågor.