Polisen i Nyköping ryter till efter återkommande stenkastning, läser jag i Aftonbladet. Jag förmodar att det ska låta som att ”nu jävlar tar vi i med hårdhandskarna”, men bara det faktum att polisen ryter till först efter återkommande stenkastning, och inte från första stund, visar med all önskvärd tydlighet att saftkalasens tid ännu inte är förbi. För polisen vädjar fortfarande till något slags godhet hos stenkastarna, hellre än att sätta ner foten. Det framgår i ett Facebookinlägg där man avslutar inlägget med följande mening:

”Vi blåljuspersonal är människor och vill precis som ni andra komma hem efter arbetspasset.”

Att detta alls ska behöva påpekas är kanske det mest uppenbara beviset för att den här lugnt resonerande tonen inte fungerar. Hade den gjort det skulle åren av godmodig dialog och varmkorv sannolikt ha gett effekt. Men det har de inte. I alla fall inte den effekt som jag förmodar att man hade tänkt sig. Snarare har väl stenkastning och annat våld och hot mot blåljuspersonalen ökat lika mycket som all annan kriminalitet. För ju mer polisen respekterar buset, desto mindre respekt får buset för polisen. En vädjande polis uppfattas som svag av de kriminella, helt enkelt.

Enligt artikeln i Aftonbladet ska människor i området Brandkärr, där stenkastningen ägt rum, ha upplevt polisen som ”provokativ”. Det säger sig polisens talesperson ha ”respekt” för. Men hon betonar ändå att stenkastning inte får förekomma. Det är en så imbecill diskussion att det inte ens borde bli en artikel av det. För det första så är det främst kriminella som upplever polisens närvaro som provokativ. Den som inte har något otalt med polisen bör snarare känna trygghet när blåljuspersonalen kommer till ett stökigt område och röjer upp.

Och varför i hela friden ska polisen nödvändigtvis uttrycka ”respekt” för att de blir hatade av allmänheten? Det finns väl ingen som helst anledning till det, för inte fasen behöver man respektera människor som avskyr en för att man gör sitt jobb. Polisen är den enda kraft som står mellan buset och vanligt hederligt folk, och där ska de stå utan att kröka rygg för de kriminella. Varenda gång de med indignation betonar att de minsann är människor, och vädjar till en inneboende godhet som långtifrån alla kriminella besitter, minskar deras trovärdighet. I allas ögon. I den hederliga allmänhetens såväl som i de kriminellas.

Den hederliga allmänheten känner sig sviken när polisen ständigt uttrycker så mycket förståelse och respekt för kriminella. Det ger ungefär samma signaler som när det står en godmodig polisrepresentant i TV och lugnt förklarar att man inte behöver oroa sig över den senaste rånvågen mot barn, våldtäktsvågen mot kvinnor, överfallsvågen mot äldre eller vad det nu kan vara – det är ju bara att inte gå ut ensam, att inte gå ut i fina kläder, att inte gå ut när det är mörkt, att inte gå ut alls…

I nästa stund kan en annan – eller för all del samma – polisrepresentant utan att blinka säga att hen respekterar och förstår att buset tycker det är provocerande med polisiär närvaro i orten där de härjar. Dessa absurda budskap kan inte tolkas på så många andra sätt än att polisen vill lägga över en stor del ansvarsbördan på de hederliga medborgarna eftersom de har problem med att upprätthålla våldsmonopolet.

Vi behöver en polismyndighet som uttalar det som en överväldigande majoritet av poliserna rimligen måste tänka, nämligen att de hyser noll respekt för kriminella som förstör livet för allmänheten och hotar den hårt arbetande blåljuspersonalen. En polismyndighet som slutar ursäkta rån och våld med att offret bar en dyr jacka eller en fin klocka. En polismyndighet som faktiskt ser till att rensa gatorna från stenkastare istället för att vädja till dem. Det kanske inte skulle minska kriminaliteten, men det skulle öka de hederliga medborgarnas trygghet. Och det är skäl nog eftersom det är just de hederliga medborgarna som i slutänden betalar.