Alla borde utsätta sig för det luttrande besväret att försöka förklara Sverige för en begåvad, nyfiken och välutbildad utlänning som inte vet ett dugg om vårt land. Jag har hållit på i några år med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro.

I början satsade jag allt på berättelsen om det kompromissande, homogena mellanmjölkslandet Lagom. I detalj utredde jag den påstådda etymologin bakom begreppet. Vikingarna, du vet: drick inte för mycket mjöd ur hornet grabbar, det ska räcka ”lag om”.

Vikingarna alltså? sa portugisiskafröken klentroget.

Ja, och Marquis Childs, den amerikanske journalisten som kom hit och år 1936 skrev boken Sweden: the middle way. Jag gick på i ullstrumporna. Förstår du? Sverige är inte riktigt kapitalistiskt och inte riktigt socialistiskt utan mitt emellan. Middle way och lagom betyder samma sak, förklarade jag entusiastiskt.

Vi jobbade ett tag med att översätta lagom till portugisiska. ”Ordinário” kom jag fram till. Fröken blev alldeles förskräckt. Tycker ni det är bra? frågade hon. Ordinário, ordinär, är det värsta man kan anklaga någon för i mitt land. Förresten har jag sett en massa Bergmanfilmer, fortsatte hon. De är minsann inte ”lagom” om man inte menar att ordet betyder långtråkiga berättelser om svårmodiga medelklassare.

Jag blev förolämpad å den store filmskaparens och vårt lands vägnar men beslöt att inte kräva upprättelse med referens till Jönssonligan och Loffes filmer utan i stället släppa ämnet.

Jag har en idé, sa portugisiskafröken artigt och la huvudet på sned för att visa sina vänligt sökande avsikter. Jag undrar om ni inte i själva verket är ett ovanligt land, ett land som sticker ut. Under hela min uppväxt på 70- och 80-talen var Sverige själva symbolen för det lyckade samhällsbygget. Ni var ett av världens två, tre rikaste länder, ni förde en god och rättvis politik, ni strävade efter jämlikhet i ert eget land och efter fred och frihet i resten av världen. Jag tycker Sverige verkar vara mer extremt än lagom.

Där fick jag lite att bita i. Jag ställde om min hjärna efter frökens riktlinjer för att undersöka om detta alternativa synsätt kunde funka. Det första jag kom att tänka på var Welzel-Ingelharts kända kulturkarta som klassar världens länder och religioner efter värderingar. Om du klickar på den så ser du hur utvecklingen gått mellan 1981 och 2015. Här får lärarinnan mer vatten på sin kvarn än hon kunnat drömma om. Som en akvariefisk syns Sverige med tiden söka sig en alltmer extrem position i kartans nordöstra hörn (medan många av de kulturer från vilka Sverige hämtar sina migranter ligger i det motsatta sydvästra hörnet).

När jag begrundat frökens Sverigetolkning en stund drog jag slutsatsen att det finns minst lika mycket fog för uppfattningen att Sverige är extremistiskt som att det skulle vara lagomt. Under andra hälften av 1800-talet var Sverige Europas fattigaste land. Mer välmående grannländer gjorde insamlingar till förmån för svältande svenskar. Det första u-landsbiståndet Sverige fick erfara gick till oss, inte från oss. En fjärdedel av befolkningen flydde undan livsmedelsbristen och överhetens förtryck till Amerika. Det var extremt. En och en halv miljon svenskar emigrerade av en befolkning som 1870 inte riktigt uppgick till fyra miljoner personer. Bara tre länder förlorade en större andel av sin folkmängd än Sverige: Irland, Storbritannien och Norge.

Lite mer än femtio år senare hyllades Sverige som det kanske mest framgångsrika landet i historien. Sverige var ett ärat föregångsland för en hel värld, åtminstone för den delen av omvärlden som hade socialliberala böjelser. Att på ett halvsekel lyckas röra sig från en extrem till en annan extrem är i sig extremt.

Tyvärr var jag tvungen att erkänna för portugisiskafröken att Sverige fortfarande är extremt i många avseenden. Vi har under lång tid tagit emot fler migranter per capita än andra europeiska länder. Vi skulle antagligen slå rekord i politisk korrekthet om någon ordnade en världscup i den grenen. Vi ledde länge den internationella skattetrycksligan men har på senare år blivit frånkörda av Frankrike, Danmark och Belgien.

För övrigt fruktar jag att Sverige nu rör sig nedåt i ligorna med samma raketfart som vi en gång rörde oss uppåt.