Historieskrivningen brukar hängas upp på bemärkta händelser vars betydelse egentligen först framgår när man studerar de mer svårbegripliga företeelser och rörelser som är deras upphov. Stockholms blodbad hade plats och datum men kan begripas först när man inser att stark fiendskap rådde mellan den svenska och den danska adeln. På samma sätt var invasionen av Normandie en storslagen tilldragelse som går att studera på plats men i sig inte förklarar någonting.

Nyligen inträffade en inte särskilt uppmärksammad händelse som framtida historieböcker kanske kommer att betrakta som en milstolpe, en markering av en etapp på en lång resa. Det var bildandet av det svenska islamiska partiet Nyans.

Islam är en expansiv, missionerande religion som trivs bäst när den dominerar. Är inte alla religioner sådana? undrar du kanske. Nej, judendomen är det definitivt inte. Kristendomen var det fram till 1600-talet men sedermera endast sporadiskt även om det fortfarande, som i Brasilien, uppträder starka evangeliska väckelserörelser. Det är rimligt att tro att muslimer känner ett tryck från sin religion att markera sin särart, exempelvis genom att uppmuntra kvinnorna att bära slöja, och att i de länder och samhällen de bor gradvis verka för att deras egna synsätt ska få ökat erkännande och genomslagskraft.

I ett land som Sverige, där så mycket makt över samhället ligger hos staten och politiken kan man därför vänta sig att lokala muslimer, så snart de blivit tillräckligt många för att börja organisera sig, förbereder ett eget engagemang i partipolitiken. Inledningsvis var det naturligt att engagemanget kanaliserades genom de etablerade svenska partierna. Detta har också inträffat med början i slutet av förra århundradet. Som Johan Westerholm påpekat ingick Socialdemokrater för Tro och Solidaritet år 1999 ett samarbetsavtal med Muslimska brödraskapets nätverksorganisation Sveriges Muslimska Råd. Muslimer sattes på valbar plats på socialdemokratiska listor och snart gav övriga partier, kanske särskilt centern och miljöpartiet, motsvarande erbjudande.

Att vara förtroendevald i ett sådant parti var emellertid inte optimalt för alla muslimska politiker. Det krävdes en större anpasslighet till respektive parti än vad flera av dem hade lust med. Många var tvungna att smussla med sina övertygelser vilket blev särskilt besvärande när övertygelserna uppdagades och muslimska politiker blev uteslutna. Bostads-, IT-  och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan blev petad från sina poster och Mikail Yüksel, toppkandidat för centerpartiet på riksdagslistan för Göteborg, blev utesluten ur partiet strax före valet 2018 – i båda fallen för samröre med olämpliga utländska organisationer.

Det är lätt att förstå även för en utomstående betraktare att sådana som Mehmet Kaplan och Mikail Yüksel måste ha känt sig klavbundna och hämmade som gäster i icke-muslimska partier. De måste hela tiden upplevt en press att lägga band på sig själva och vakta sin tunga och sina steg ungefär som när en icke politiskt korrekt människa umgås i PK-kretsar. När de muslimska väljarna i Sverige nu blivit så många att de av egen kraft skulle kunna ta sig förbi fyraprocentsspärren är det inte konstigt att Mikail Yüksel bildat det renodlade muslimska partiet Nyans.

Partiet och dess politik presenterades i en debattartikel i Aftonbladet. Programmet går ut på att flytta fram muslimernas positioner i det svenska samhället. Muslimer ska ha en grundlagsfäst minoritetsställning vilket troligen betyder att arabiskan skulle bli officiellt minoritetsspråk i Sverige vid sidan av exempelvis finskan och samiskan. Dessutom ska ”islamofobin [få] en egen brottsrubricering” vilket låter som att den som hatar muslimer ska dömas efter andra regler än den som hatar tyskar. Även integration diskuteras: ”Samtalen har gått från att diskutera arbetsmarknadspolitiska lösningar till att allt oftare röra värderingar och i många fall assimilering”. Det är inte glasklart men jag tror det betyder att Nyans blir förfärat om någon antyder att exempelvis muslimer skulle kunna anpassa sig efter svenska värderingar och svensk kultur.

Även om den obändiga och målmedvetna vilja som jag tror ligger bakom skeenden som denna partibildning troligen inte förlorar sitt fokus framöver så är det omöjligt att veta när nästa milstolpe kommer att kunna utplaceras – eller ens vari den kommer att bestå. Man vet ju inte om partiet Nyans kommer att kunna nå sina mål eller om det blir en flopp. Är Sveriges muslimer tillräckligt integrerade för att fortsätta att rösta på partier med gammal förankring i Sverige eller kommer de i stället med en suck av lättnad att välja Nyans? Man vet inte heller hur de övriga partierna, som hittills stridit för muslimska röster, kommer att reagera på den nya konkurrensen. Kommer socialdemokraterna att vända i steget och börja odla sin återstående nationalism i stället för multikulti? Kommer centerpartiet att vända sig till sitt ursprung och låta höra tongångar från bondeförbundets dagar? Om muslimernas röster ändå är förlorade tvingas partierna vässa argumenten för att få stöd av övriga befolkningsgrupper.