Första och enda gången jag blev rånad var i Colombia 1979. Jag och en vän promenerade förbi ett slumområde som inte såg helt tryggt ut, men tvåhundra meter bakom oss stod två uniformerade poliser tryggt posterade med synliga tjänstevapen. Så vad kunde gå fel?

Plötsligt fann vi oss omringade av ett halvt dussin maskerade män med knivar stora som förskärare. Några ögonblick senare hade alla våra ägodelar bytt ägare, samtidigt som vi lärt oss något nytt om den colombianska polisen. Oturligt nog hade de just medan rånet pågick, tagit en rökpaus.

Händelsen dök oförmodat upp i mitt minne när jag såg den här intervjun med Conny Andersson (för övrigt den första intervjun på SwebbTV sedan ”nypremiären” 8 augusti). Conny är en före detta polis, som kom på kant med polisledningen och numera arbetar som frispråkig konsult inom ”tracking-branschen”. Han påstår att han under sin tid som patrullerande polis, fick direkta order från överordnade att ”titta åt annat håll” när han stötte på vissa kriminella grupper.

En liknande känsla infann sig när jag lyssnade till Lennart Matikainen (även han frispråkig konsult, med lång erfarenhet av polismyndigheten). Politiker från höger till vänster brukar tala om att vi behöver fler poliser, men vad som håller på att hända är att vi får en ”ny sorts poliser”. Äldre, erfarna, välutbildade snutar som står på medborgarnas sida slutar (på eget bevåg eller får sparken) och ersätts av yngre, sämre utbildade kollegor som är lojala mot ledningen. Strategin tycks vara att prioritera ”goodwill-arbete” framför kärnverksamhet. Till exempel beordras poliser att delta i Pride-parader, samtidigt som man drar sig för att försöka återta våldsmonopolet i förorter. Stenkastare bemöts med fika istället för batonger. Det är svårt att se någon annan vinnare än den organiserade brottsligheten och någon större förlorare än den brottsutsatta allmänheten.

Att vifta med Regnbågsflaggan en gång om året är förresten ingen garanti för att man bryr sig om bögar, lika lite som viftandet med Hammaren och skäran är någon garanti för att man bryr sig om arbetare. Det här inlägget från Luai Ahmed stämmer till eftertanke. I takt med att rekryteringsbasen för poliser breddas och intagningskraven till polisskolan sänks (och allt färre poliser av den gamla stammen kan fungera som mentorer) ökar risken för kulturellt baserad homofobi inom poliskåren. En ny ”Basebolliga” som misshandlar bögar i slutna rum, samtidigt som kollegor går i Prideparaden är ingen orimlig tanke.

Polisens nya organisation riskerar att minska förtroendet bland allmänheten och slå tillbaka på polisen själv, som får svårare att utföra sitt uppdrag. Men det beror på hur uppdraget formuleras. Om polisens uppdrag är att bekämpa brott, är förtroende från allmänheten livsviktigt. Vanliga människor tipsar om brott och tar på sig omaket att vittna, trots personliga risker.

Om uppdraget istället består i att pressa ner brottsstatistiken kan högt förtroende vara en belastning. En stor mängd brottsanmälningar blottlägger polisens inkompetens och sänker uppklarningsprocenten, medan färre anmälningar pekar i motsatt riktning. När statistiken talar till polisens nackdel kan man alltid hänvisa till ökad ”anmälningsbenägenhet” (ett ord som blivit populärt under 2000-talet).

Men varför skulle anmälningsbenägenheten öka? Om uppklarningsprocenten minskar, samtidigt som risken för repressalier från kriminella inte är försumbar, borde trenden vara den motsatta. Enligt en enkät från Svensk handel (handlarnas egen branschorganisation) har butiksstölder ökat över hela landet, samtidigt som BRÅ talar om en minskning (baserat på antalet polisanmälningar). Bara någon procent av alla lägenhetsinbrott i Stockholm klaras upp. Nästan alla våldtäktsanmälningar läggs ner. Det är svårt att förstå varför människor skulle bli mer benägna att anmäla om man inte får någon hjälp?

En intressant fråga inställer sig. Om polisen inte längre jobbar för medborgarna, vilka jobbar man åt istället? Varken Johansson eller Matikainen ger några tydliga svar, men man är i alla fall överens om att korruptionen kommer uppifrån och rör sig neråt. Så hederliga och pålitliga representanter för rättsstaten går fortfarande att hitta bland vanliga poliser på gatan. En polisuniform i Sverige betyder fortfarande något annat än i Colombia 1979. Men hur länge?