Historien väntar på hjältemodiga uppror. Passiv underdånighet ger inga poäng när det förflutna summeras. Svensk ungdom har ett uppror att göra mot vad den själv borde uppfatta som passiviserande och fördummande indoktrinering. Rimligtvis bör ett sådant uppror komma. Alla kommer inte delta, men tillräckligt många. Under tiden kan vi alla göra aktivt motstånd i vardagen. Vi måste börja stå upp för oss själva och vägra delta i ett politiskt projekt vi inte tror på.

Varje generation har sin egen strid att utkämpa. Kanske har detta inte gällt vår svenska efterkrigsgeneration, men nu är verkar det vara dags igen. Förhoppningsvis behöver det inte bli en strid mot en militär fiende, men däremot en strid mot en mentalitet, mot en mental konsensus, mot en ideologi som förenklar och fördummar.

Nya generationer tenderar att vilja vara annorlunda från tidigare. Man vill stå för något nytt, man vill skapa sig själv. Kampen för det egna kan då bli en kamp mot föräldrarnas dominerande värden och värderingar. Varje generation vill likt 1960-talsgenerationens ikon Bob Dylan kunna sjunga att ”The times they are-a-changing”.

Så finns det någon jordmån idag för ett ungdomligt uppror mot föräldragenerationens påverkan och makt? Ja herregud. Det är väl det minsta man kan säga.

Dagens svenska ungdomar lever i ett genomideologiserat samhälle som redan från förskoleåldern har utsatt dem för en från makten påbjuden indoktrinering om könlöshet, mångfald och jämställdhet. Hårda ord kanske någon tycker men titta vad som står i de läroböcker som idag används på våra lärarutbildningar. Vår svenska moderna pk-moral är till sin natur både religiös, moralistisk och konformistisk. Och om det stämmer att det är synd om ett land vars ungdomar inte gör uppror mot sina föräldrar kommer det vara mycket synd om Sverige om dagens ungdomsgeneration inte kastar pk-samhället över ända och skapar något helt annat.

Det första steget är kanske det svåraste. Det är att förstå att ett uppror faktiskt är både möjligt och önskvärt. Dagens ungdomar måste inse att historien förväntar sig att de gör uppror. Vem minns historiens fega medlöpare? Vem minns de som lydigt underkastade sig makten? Framtiden är alltid öppen, den är aldrig skriven i sten. Problemet idag är att vi inte har någon tradition av att göra uppror mot vänstern. Vi har heller aldrig gjort revolution mot internationalism. Och har vi det var det så länge sen att vi inte minns det eller förmår se parallellerna.

Men historien väntar. Hjältedåd väntar. Vi är fortfarande i början av ett nytt årtusende. Vi är i början av ett nytt sekel. Och vi befinner oss dessutom mitt i ett decennieskifte. Landets ledning vacklar när det gäller riktning och identitet. Ekonomin blir sämre och det finns en allmän känsla av att ingen vill eller kan ta verkligt ansvar. Här finns ett gyllene tillfälle för alla som vill att göra skillnad. Det är bara att hugga i. Skriv in era namn i den svenska historien unga män och kvinnor.

Bli den generation som återupprättade vår självkänsla och identitet. Och det första som måste falla är vår letargi, vår likgiltighet, tafatthet, långsamhet, tröghet, underdånighet. Nu gäller det att handla, att reagera, att vara snarare än att icke vara. Det går att göra uppror. Andra har gjort det förr. Nu är det dags igen.

Och om vi tänker oss att motståndet riktas mot det som tidigare dominerat vårt tänkande, mot det som passiviserat oss och som på sikt riskerar att utradera oss från historien och jordens karta (Jodå: släpp det där sega ”det kommer väl aldrig att hända”-tänkandet nu. Bättre att förekomma än att förekommas.) ska naturligtvis detta motstånd i första hand vändas mot nedvärderandet och förnekandet av vår egen svenska identitet. Det handlar inte om att ta till vapen, men om att åstadkomma ett tydligt skifte när det gäller attityd och tänkande.

Som jag själv har skrivit flera gånger här på Det Goda Samhället måste omsorgen om det egna, den egna identiteten, den egna kulturen få en naturlig legitimitet istället för att ifrågasättas och misstänkliggöras. Det handlar om att skapa acceptans för det som tidigare var oacceptabelt. Och det sker till viss del genom argumentation, men också genom att ett tillräckligt stort antal människor inte längre ber om ursäkt för sina åsikter. Alldeles för många opinionsbildare på högerkanten räds att säga vad de egentligen tycker, och det är de facto ett underdånigt slavbeteende som inbegriper ett erkännande av motståndarens moraliska överhöghet.

Men ett motstånd måste också komma till mot den förhärskande genusideologin. Naturligtvis ska vi ta med oss det som är positivt med den moderna jämställdheten (och jag föreställer mig att upproret mot pk-samhället till stor del kommer drivas av unga kvinnor så det kommer sköta sig självt), men den destruktiva utopismen kring människans tydligen så önskvärda könlöshet måste utmanas på allvar. Och i grund och botten handlar det, tror jag, om att återupprätta manlighetens värde. Det finns goda manliga värderingar som vi i vårt moderna och genomfeminiserade samhälle behöver knyta an till igen och det får gärna ske snarast. Många som klarar av att tänka utanför mainstreamvärldens påbjudna ramar menar idag att vårt samhälles dysfunktionalitet i huvudsak kommer av en frånvarande manlighet. Och då syftar man på en manlig stolthet, en manlig omsorg om det egna, ett manligt sinne för gränser och förnuft. Det må vara en överdrift, men helt irrelevant är det nog inte.

Men vi ska naturligtvis inte sätta oss ned och vänta på att ungdomarna gör uppror. Vi har alla ett ansvar att bidra med vad vi kan. Det finns numera ett ganska stort antal människor i Sverige som är grundligt trötta på värdegrunder och politisk korrekthet. Om alla vi tillsammans börjar agera mot pk-samhällets konformism utgör vi en kraft som inte ska underskattas.

Så kära läsare. Dags att börja göra motstånd. Protestera öppet om barnen utsätts för genuspedagogiska experiment på dagis. Gå samman med andra föräldrar som delar era åsikter och säg ifrån. Min erfarenhet är att lärare, pedagoger och byråkrater ofta blir osäkra om de möter motstånd, speciellt om motståndet kommer från fler än en person. Vägra på samma sätt att delta i arbetsplatsens hbtq-certifiering. Varför ska man utsättas för politisk indoktrinering under arbetstid? Och det är alltid viktigt att flera går samman. Ensam är inte stark i de här sammanhangen och det gäller att få chefer och värdegrundsaktivister att börja tveka. Och är du aktiv på sociala media är det bara att fortsätta att mata på med dina kritiska kommentarer även om det känns tröstlöst. Det har effekt. Just nu är det uppenbart att vänstern är på mental reträtt. De kan inte blunda längre för de problem som immigrationen fört med sig och på sikt kommer de heller inte kunna blunda för den rättmätiga kritik som kommer mot den vänsterfeministiska aktivismen.

Vi kommer aldrig övertyga alla, aldrig. Men vi kan påverka tillräckligt många för att pendeln ska börja svänga. Och vi kan försöka hjälpa till den dag en ansenlig del av svensk ungdom börjar reagera på den indoktrinering de utsatts för. De kommer också reagera på vårt samhälles ekonomiska nedrustning. Med vilken rätt ger vi dem ett Sverige som är betydligt sämre rustat än det Sverige vi själva en gång fick ta över? Ekonomin rasar, städerna förfulas, brottsligheten blir alltmer skrämmande, vårdköerna växer…

Reaktionen måste komma. Den kommer att komma.