Om man besöker ett amerikanskt sjukhus som patient kan man bli ombedd att informera om sin ras, det vill säga om man är kaukasier, svart, asiat, hispanic eller något annat. Frågan anses helt naturlig. Staten och forskningen vill ha basmaterial så att viktiga frågor avseende rasernas olika öden kan undersökas. (Egentligen inte så mycket underligare än att man i Sverige redan för åtskilliga hundra år sedan antecknade betydelsefull information om befolkningen i kyrkböckerna. Staten ville veta hur många potentiella soldater det fanns och vem som skulle betala vilket slags skatt.)

I andanom hör jag det ramaskri som skulle uppstå i Sverige om ett svenskt sjukhus eller skola eller storföretag började registrera folks hudfärg och etniska tillhörighet. Det skulle nog bli yrkesförbud och bannlysning för den chef som gett order om en sådan förteckning.
Denna attitydskillnad mellan USA och Sverige – om den nu finns i verkligheten, vilket jag är övertygad om – är ingen betydelselös tillfällighet utan säger något fundamentalt om de två länderna.

Normalt gör Sverige i egenskap av kulturellt lydrike alltid som USA, inte minst i rasfrågor. När USA bestämde att den svarta befolkningen inte längre skulle kallas ”negro” utan ”black” så traskar Sverige patrullo och genomför motsvarande språkliga reform i svenskan med sådant nit att även bakverk fick döpas om varigenom Sverige fick den populära ”chokladbollen”.

(Man kunde ha trott att det var själva språkkonstruktionen ”negro” eller ”neger” som var anstötlig men så var det inte. Det viktiga var inte ordet utan den mentala ansträngningen att göra ett begreppsbyte. När motsvarande amerikanska ukas nådde Brasilien så kallades svarta traditionellt inte för något med ”negro” utan för ”preto”, vilket betyder svart på portugisiska.

Därför slutade brasilianarna kalla svarta för ”preto” utan bytte till ”negro”, alltså till just det i USA förbjudna ordet. Det svenska bakverket skulle kanske kunna säljas där under sin ursprungliga beteckning.)

Detta att rastillhörighet aldrig skulle kunna registreras vid svenska sjukhus är så mycket märkvärdigare som en utvidgning av identitetspolitiken ligger i det svenska politikerväldets snöda egenintressen. Makten strävar nästan alltid efter att skaffa sig mer makt. För politikerna har det alltid handlat om att invadera och kolonisera ökade delar av det civila samhället, vilket kallas att göra ”reformer”, och har till uppgivet syfte – och faktiskt även ibland till gagn – att förbättra åtminstone några medborgares livskvalitet. Identitetspolitiken kan bidra till att skräddarsy folks välfärdskonsumtion, exempelvis genom kvoteringar till universitet så att alla får precis vad som anses lämpligt. Utrymmet för politikerväldets vidare expansion in över det civila samhället skulle avsevärt vidgas.

Rasregistrering är ett verktyg inom identitetspolitiken. Det underliga är alltså, som jag ser det, att USA är så mycket mer benäget än Sverige att bruka detta verktyg trots att makten i Sverige, om den bara såg till sitt normala beteende sedan hundra år, borde välkomna det.

Här döljer sig en motsägelsefull sanning som härrör från Sveriges gamla tyska arv. Ett vanligt talesätt innan muren föll var att Sverige var som ett amerikaniserat Östtyskland. Det tyska arvet – om det nu var ett tyskt arv och inte bara något Sverige uppfunnit av sig själv – var längtan efter centraliserade enhetlighet. Hyllningen till det centrala kommandot ekar genom både den tyska och den svenska historien.

Med början under Gustav Vasa har Sverige firat sina största triumfer genom centralstyrning. Sverige kunde tidigt bli en europeisk stormakt eftersom styrkan koncentrerades hos ett antal dugliga kungar som just Gustav Vasa och Gustav II Adolf och Karl XI i stället för att plottras bort av rivaliserande kurfurstar.

I modern tid byggdes den världsledande svenska välfärdsstaten efter samma koncept. ”Om folk inte vet att man ska äta tomater så får vi lära dem att äta tomater”, sa Alva Myrdal. Det blev bäst om centralt placerade experter fick fatta enhetliga beslut för alla. En centralstyrd, enhetlig politik, lika för alla, var det som bäst passade ett homogent folk som det svenska.

På det sättet fick Sverige exempelvis enhetsskolan, som redan av namnet avslöjar sin vägledande filosofi, och Konsums blåvita produktserie med kaffet ”Kaffe”, vetemjölet ”Vetemjöl” (och preventivmedlet ”Knullgummi” som någon skämtare vidgade sortimentet).

Att dela upp folk i raser och andra identiteter är därför främmande för den svenska statens, och därmed det svenska samhällets genetik. Sedan sen medeltid har makten i Sverige gillat lika. Människan ”Människa” är samma sak oavsett färg och sexuell läggning. Historiskt sett är svenskarna därför inga medfödda rasister. Svenskarna gillar inte ens att höra talas om att det skulle finnas raser. Alla ska vara lika och om de inte är det så låtsas vi att de är det. Det är en historiskt nedärvd attityd.

Detta månghundraåriga svenska arv saknar motsvarighet i USA där ambitionen sedan självständigheten snarare har varit den motsatta, nämligen att göra allt för att förhindra makten att utbreda sig över det civila samhället. Denna instinkt sitter djupt i nästan varje amerikan, djupare, tror jag, än vad många svenskar ens vill fatta. Det kan förklara varför många amerikaner, trots att de villigt uppger sin rastillhörighet när de går till doktorn, hatar tanken på ett centralstyre från Washington och gärna röstar på Trump när han lovar att ”rensa upp i träsket” i huvudstaden.