Många klagar just nu på det polariserade debattklimatet: vi måste kunna diskutera med varandra, säger man, vara sakliga och nyanserade. Jaha? Låter det så nu? Tills helt nyligen gick det minsann bra att avfärda sina motståndare med nedsättande epitet som populister, rasister och fascister. Börjar det gunga under fötterna? Känns det inte bra? Ska vi prata? Gärna.

Just nu verkar allt fler beklaga sig över det polariserade debattklimatet. Det heter att vi förenklar, att vi inte lyssnar på varandra, att det goda samtalet inte längre har någon plats i offentligheten, att allt är svart och vitt.

Det kanske stämmer till viss del, men det har i så fall sin naturliga förklaring. För vad det handlar om är att motståndet mot det tidigare så dominerande vänsterperspektivet nu drivs med ett mycket större självförtroende. Människor vågar säga vad de tycker och de vågar visa att de är arga. Humor och satir har dessutom blivit ett effektivt vapen mot en världsbild vars absurditet nästan dagligen firar nya triumfer. Vänstern möter motstånd, den möter ilska, och den möter humor och satir. Det känns inte bra!

Det är också så att vänstern rimligtvis får allt svårare att tro på sina egna teser. Det rapporteras numera även i mainstreammedia om de ökande överfallsvåldtäkterna och personrånen. Kommunernas katastrofala ekonomi och hotet från islamismen är inte heller något som ger vänstern plus i kanten. Visst finns det vänstermänniskor som ända in i döden kommer att hävda att våra problem beror på rasism och diskriminering. Men alla är inte så förblindade och för en hel del av vänsterns tidigare fotfolk och anhängare har nog marken börjat gunga rejält under fötterna.

Och därför börjar man nu klaga över debattklimatet. Det är nämligen obehagligt när människor säger emot. Det är obehagligt när andra påstår att man har fel. Och det är framför allt obehagligt när man börjar ana att motståndarna kanske har rätt. Så vad ska göra man när man håller på att förlora? Jo man försöker prata sig ur situationen, eller man kanske försöker prata för att motståndarna ska se att vi egentligen vill samma sak. För vi måste ju hålla ihop landet, eller hur?

Så nu är det plötsligt viktigt att vi diskuterar sakligt och inte kastar glåpord på varandra. Jojo… hur sakligt har det varit under tjugo år med alla nedsättande epitet om ”rasism”, ”fascism” och ”högerextremism”? Det är också viktigt att vi är nyanserade i debatten och att vi inte gör det för enkelt för oss. Nänä… men tidigare gick det bra att skylla allt på ”diskriminering” och att måla upp nationalismen som den ondes egen ideologi.

Vänstern (och då inkluderar jag vänsterliberaler) håller på att förlora greppet om verkligheten. Det är uppenbart för alla som har ögon att se med. Vänstern håller också på att förlora greppet om bilden av verkligheten. Det går inte att ljuga hur mycket som helst hur länge som helst för hur många som helst. Det är omöjligt. Om inte annat så kommer till slut marknadskrafterna att erbjuda en alternativ verklighetsbild eftersom det rimligtvis finns mycket pengar att tjäna på att bekräfta den verklighet människor faktiskt ser omkring sig varje dag. Expressen är på väg åt det hållet även om det går långsamt.

Som ett brev på posten kommer nu också klagomålen rörande existensen av en ny åsiktskorridor. I söndagens Aftonbladet skriver den fristående skribenten Mats Sederholm att PK-kritiken fastnat i något han kallar ”AK”: Alternativ Korrekt. Är man Alternativ Korrekt ska man tydligen vara mot islam, mot feminism, mot klimathysteri, vänsteraktivism, hbtq-aktivism och kollektivism i allmänhet. Det finns alltså enligt Sederholm ett färdigt koncept även på högersidan som hindrar människor från att tänka själva och som i någon mening kräver en åsiktsmässig underkastelse.

Detta kan man naturligtvis beskriva som meningslöst trams eftersom alla politiska rörelser formas kring ett antal frågor där människor har liknande åsikter. Problemet med vänsterns åsiktskorridor har inte varit att alla vänstermänniskor tänker ungefär likadant men att den omfattat hela public service och alla etablerade medier. Vänsterns åsiktskorridor har inte varit vänsterns åsiktskorridor, det har varit Sveriges åsiktskorridor. Vad som är intressant med artikeln är dock att den visar att vänstern i framtiden kommer att anklaga den nu alternativa högern för att vara den nya normen och att man kommer att framställa detta som ett problem. Men som sagt: det är inget problem att det finns politiska normer eller att människor med en viss politisk profil har liknande åsikter. Problemet i Sverige har varit att hela samhället omfattats av samma normativa moralism och att människor inte vågat utmana denna moralism av rädsla att förlora både anseende och inkomst.

Men nu måste vänstern vänja sig vid att människor säger emot och att de gör det rejält. Våra svenska dissidenter blir allt modigare, men de blir också allt ilsknare. Och apropå ilskan har anti-pk-människor under lång tid varnat för den explosion av ursinne som vänsterns åsiktsförtryck en dag skulle resultera i. Talar man om för välmenande människor som offrar tid och pengar för att rädda sitt land att de är blåbruna fascister som står på fel sida av historien kan man inte räkna med att de kommer ha så stor lust att diskutera lugnt och sakligt den dag de känner att de äntligen får komma till tals.

Men visst. Vi talar gärna. Men tro inte att vi inte tänker tala om för er vad vi tycker om det ni har gjort mot vårt land.