Jag blev riktigt upplivad när jag häromdagen skrev om framtidens skola. Det var framför allt resonemanget om hur politikerväldet under det senaste halva århundradet delat upp det hos varje individ ursprungligen sammanhängande paketet av skyldigheter och rättigheter som skänkte mig en sådan känsla av klarsyn. Det är otroligt hur väl jag förstår saker när jag har förklarat dem. Politikerväldet skiktar värderingarna i sina två huvudgrupper och ger rättigheterna till medborgarna och åtar sig själv skyldigheterna. Sedan skickar politikerväldet skyldigheterna vidare till skattebetalarna. Det är inte alls idiotiskt av politikerväldet utan tvärtom mycket listigt. Processen tillåter politikerna att framstå som humanitära och goda hjältar och de protesterande nettoskattebetalarna som giriga och reaktionära snåljåpar.

Mitt resonemang ledde fram till den för de flesta svenskar vid första anblicken troligen främmande slutsatsen att den enda chansen vi har att få ordning på den svenska skolan är att upphäva skolplikten. Att få gå i skola på skattebetalarnas bekostnad bör inte – inte längre; jag förklarade varför det var annorlunda tidigare – vara en plikt utan en förmån. Att gratis utbildning betald av andra människor i verkligheten är ett privilegium borde vara självklart, men vårt förvirrade samhälle har hittills inte fattat det. Vi som sökt stipendier för att studera exempelvis i USA har klart för oss vilken favör det är att erhålla ett sådant studiestöd.

Min idé är att varje ung person i någon sorts skolålder ska ha rätt till en skolpeng som utgör ett stipendium för ett års studier i taget. Skolpengen utbetalas precis som idag från staten till den skola där eleven studerar. Men om det inte finns någon skolplikt utan utbildningen betraktas som en förmån för de förtjänta, det vill säga som ett stipendium, så är det inte eleven som bestämmer, utan de olika skolor till vilka eleven kan vända sig. Eleven, som bär pengen med sig, ansöker om plats vid en skola, men har ingen garanti att bli beviljad inträde. Om den ena skolan inte beviljar inträde så finns den andra skolan, men för riktigt jobbiga och omotiverade barn i skolåldern (som kanske inte ens besvärar sig med att ansöka till någon skola och som kanske har rykte om sig att ställa till bråk i klassrummet) kan det tänkas att ingen skola tycker det är värt skolpengen att erbjuda plats.

Det kan verka som en grym ordning. Att värstingar som stör undervisningen inte ska ha några stipendier går kanske att acceptera, men att lågpresterande barn med bokstavshandikapp inte skulle beredas möjligheter att ta studenten kan uppröra en del människor. Just där ligger nog den ömma punkten i samhällsdebatten. Och just där finns den fråga om hur vi betraktar skolan som jag beskrev i mitt förra inlägg i ärendet. Betraktar vi utbildning som den enskilde elevens rättighet och statens (eller kommunens) skyldighet? Eller betraktar vi utbildning som en förmån som skattebetalarna beviljar de unga människor som förväntas vara kapabla och villiga att återbetala till kollektivet det som investerats i dem av kollektivet?

Det är en viktig fråga. Fundera noga på svaret innan du, besatt av politisk korrekthet, värjer dig från utmaningen genom att kalla frågeställaren, det vill säga mig, för nazist eller motsvarande. Det är sådana frågor som vi måste öppna oss för i ett Sverige som troligen faller samman om vi inte inser att politik är på allvar och därför börjar resonera seriöst. Vårt lands politiker kommer självklart inte att lyfta den sortens betydelsefulla spörsmål eftersom det är deras tänkande och regemente som måste ifrågasättas.