I dessa dagar med klimatångest, flygskam och hot om jordens undergång borde det inte finnas mer att oroa sig över. Men så är det tyvärr inte. Kriminalitet, utanförskap, bidragsberoende och islamisk massinvandring lägger lök på laxen. Men EU:s och NATO:s upplösning är ytterligare ett potentiellt hot att förhålla sig till.

The Economist har ett scenario om detta i sin The World If-serie. Det börjar med att USA:s president Trump 2023 tweetar att om Europa inte köper amerikanska sojabönor, så får de inga amerikanska soldater. Han har tidigare hotat att lämna NATO om inte de europeiska medlemmarna betalar sin del, minst två procent av respektive lands BNP. Nu säger han, via sin nya utrikesminister tillika svärson Jared Kushner, upp försvarsavtalet.

De europeiska ledarna försöker desperat – efter att Turkiet lagt in sitt veto om att omstrukturera NATO – att bilda en ny försvarsallians, European Treaty Organisation, ETO. Samtidigt har Putin löst sitt dilemma – att han, enligt Rysslands konstitution, inte får inneha presidentämbetet efter år 2024 – genom att skapa ett nytt land, en union mellan Ryssland och Belarus, och utsett sig själv till det nya landets president.

EU:s ledare inser dock snart att man saknar militära muskler både vad gäller flyg, missiler, bomber och logistik och till råga på allt saknas Storbritannien efter dess Brexit under Corbyns ledning. Dessutom kan man inte enas om mycket. En tysk general utses till överbefälhavare efter det att Frankrikes Macron satt som villkor att det nya högkvarteret placeras i Versailles. För att rusta upp försvaret krävs 3 000 miljarder kronor enligt den nya ÖB.

En stark antiatombombsrörelse gläder sig över att USA lämnar Europa med sina soldater och kärnvapen. Efter hetsiga förhandlingar kommer EU:s ledare överens om att Frankrike skall stå för EU:s nukleära försvar även om få tror att Macron skulle offra Paris för att försvara Östeuropa. Ryska trupper står nu bara 20 mil från Warszawa i före detta Belarus. I Montenegro och Makedonien tar ryskvänliga partier makten, Italien vägrar att gå med i ETO, och snart gör även Spanien och Grekland detsamma. De nordiska länderna formar en ny Kalmarunion och erbjuder Storbritannien att delta. De före detta östeuropeiska länderna formar en Metternichallians på grund av rädsla för Tysklands återupprustning. Italien bildar en adriatisk allians med sina ostliga grannar i syfte att skydda sig mot nordafrikanska migranter. Frankrike och Tyskland försöker förgäves att få ETO att fungera.

Samtidigt tweetar Trump skadeglatt: ”EU ville bygga sin egen armé istället för att betala sin del i Nato. Hur fungerade det för dem?”

Jag har tidigare skrivit här på DGS om Europas eventuella upplösning där jag skrev att en av riskerna med EU är hur vi förhåller oss till flyktingkrisen:

Flyktingkrisen… är central när man ska bedöma utsikterna för EU:s överlevnad. Krisen är en vändpunkt i Europaprojektets politiska dynamik. Vad som krävs är en sammanhängande alleuropeisk plan för att hantera flyktingströmmarna. Om inga förändringar sker riskerar Europa ett antal inbördeskrig mellan de inhemska befolkningarna och invandrargrupperna (som inom sig också krigar). Europa riskerar att bli ett Europistan.

Frågan om USA:s roll i Europas försvar, och därmed NATO, är principiellt ett lika stort problem för Europa som invandringen. Riksdagens försvarsberedning har nyligen enhälligt föreslagit betydliga ökningar till försvaret. Regeringen har dock hittills inte accepterat förslaget.

Det är dags att Sverige intresserar sig, inte bara för klimat och genus, utan koncentrerar sig på invandring och försvar. Risken är att EU upplöses och att Europa återgår till flera minde allianser, ungefär som före WWI, med olika agendor och intressen. De europeiska stormakterna brukade nedlåtande kalla det gamla osmanska riket för ”Europas sjuke man”. Är det nu Europa självt som är på väg att bli sjukt?  Economists scenario är tillräckligt skrämmande för att inte tas på allvar.