Jag har länge försökt förstå grunden till det ständiga plågandet av barn – främst pojkar – i den katolska kyrkan. Det beror förstås på celibatet! Visst, men varför har man en sådan institution som genom århundradena skadat tusentals barn, och på sitt sätt också otaliga präster? Denna fråga – det envisa fasthållandet vid celibatet, med alla dess nackdelar – kan inte förstås på annat sätt än som en relikt från tider då tron ställde mycket hårda krav på sina utövare och företrädare.

Hur kunde den bli vad den blev och vad berättar den för oss om den kristna, katolska tron?
Det vanliga svaret är att det är ett sätt för kyrkan att hålla sig fri från det omgivande samhället och, under tidigare århundraden, stöta bort statens maktanspråk över kyrkans verksamhet
Också ren rädsla för begäret uttrycktes och uttrycks ofta. Sexuellt begär betraktades som en samhällsfara därför att begäret tvingade människorna att finna tillfredsställelse med vem som helst, oavsett följderna. Därför kunde sexualiteten spränga sönder samhället nedifrån. Prästerna fick därför inte ha hustrur. Så uttrycktes det, trots att logiken är minst sagt tveksam.

Oavsett motiv för celibatet behövs det knappast längre. Varför fortsätter man? Jo, det är ett led i kyrkans feministiska kamp – även om den inte själv förstår det. Samtidigt är den, förstås, en bugning inför det stolta, rena förflutna och kyrkans svunna glans.

Den tidiga kristendomen var så framgångsrik därför att den kom med ett budskap om befrielse till den tidens mest förtryckta, slavarna och kvinnorna. Kyrkans företrädare var beredda att offra sina liv för att stå fria från staten. Staten krävde mest ett formellt erkännande av Kejsarens överhöghet. För att slippa döden behövde de kristna bara rent ceremoniellt helga de gamla gudarna och erkänna kejsarens överhöghet också över det andliga. Det gjorde man – många – inte. Så krävande helig var den nya tron. (Det fanns förstås också perioder då de kristna jagades som djur).

På detta sätt bröt den nya, kristna tron den gamla samhällsordningen som byggde på underkastelse inför de gamla gudarna och kejsaren som deras beskyddare och företrädare. Den nya tron innebar – och krävde en lojalitet som innebar ett uppror mot den gamla ordningen.

Upproret riktade sig därigenom också mot denna ordnings bas, mot männens oinskränkta makt över hushållet och dess barn, slavar, kvinnor och klienter, eftersom det romerska samhället styres av den utvidgade familjen, klanen.

Varför är vår tids feminism ofta så aggressiv? Det är av samma skäl. Alldeles som den tidiga kristendomen förstår man att samhällsordningen grundas i hushållen. Vill man ändra ordningen i stort måste man ändra den i dess minsta delar – hushållen. Slavarna och klienterna – de som utan att vara släkt var beroende av en framgångsrik man i Rom – har försvunnit, men männen – och barnen – finns kvar. Därför passar vänsterns dagordning feministerna så väl. Med männen som murbräcka angriper man den bestående ordningen. De är kanske inte medvetna om det, men det är vad deras myckna tal om strukturer betyder: den enskilde mannen är alltid en makthavare och måste därför bekämpas.

Varför var socialdemokratin och varför låtsas den fortfarande vara så antikapitalistisk? Av samma skäl förstås. Målet att angripa är inte alla män, men väl män med den makt pengar ger. Därmed erövras också makten över staten.

Och, slutligen, varför är klimataktivisterna så aggressiva? Hur kan svenska klimataktivister med glödande iver angripa produktionsmetoder och levnadssätt – resor och matordningar – för att uppnå resultat så små att de är omätbara jämfört med målet: att minska uppvärmningen? Därför att de därigenom får samma känsla av befrielse från den rådande ordningens förtryck, samma känsla av att ändra världen som tidigare uppror mot då rådande ordningar gett. Längtan efter denna härliga känsla kan föra långt, om man samtidigt till exempel kan befria de djur som används till klimatfarlig mat. Det är inte roligt att vara djurbonde idag.

Det är ändå en skillnad mot tidigare. Under tidigare skeden uppfattade makten att den var hotad, att dess maktställning och de därmed förenade privilegierna kunde vittra bort, eller snabbt raseras. Man försökte så långt det gick försvara sig. Men vår regering, och många andra, ser inte bara med välvilja på klimataktivisterna. Man hejar också på dem. Det verkar ju lite efterblivet.

Det är det inte. Klimatet är de svenska makthavarnas ideala fråga. Man behöver inte ta något ansvar, eftersom tänkbara åtgärder bara är symboliska – en spott i havet som Michael Tjernström sade i sitt sommarprogram. (Ändå ansåg han att man borde göra allt som överhuvud taget är möjligt för att i Sverige minska utsläppen av växthusgaser).

Eftersom inga verkliga resultat kan nås blir man inte heller ansvarig. Inget händer ju. Däremot kan verkligheten anfalla bakifrån. Biverkningarna kan bli väl så obehagliga. Uppror från uppretade, bilberoende landsbygdsbor. (I Frankrike var landsbygdens och de små städernas invånare de gula västarnas pionjärer). Det kan bli brist på el i Sydsverige när kärnkraftverken stängs ned. Landet kan bli så vind- och solkraftsberoende att mer fossila bränslen måste brännas vindstilla vinterdagar. Och så vidare. Dessa oönskade följder är man kanske – vagt – medvetna om, men de väger lätt i förhållande till de röster man tror sig vinna genom att entusiastiskt understödja klimathysterin.

Varje gång diskussionen handlar om faktiska förhållanden, olika produktions- eller konsumtionssätts bidrag till utsläppen eller kostnaderna för det ena eller det andra sättet att framställa el, blir motsättningarna plötsligt mindre, även om miljöpartisterna inte för sitt liv vill erkänna att de haft fel i sitt kärnkraftsmotstånd.

Alla verkar vara eniga om växthusgasernas bidrag till uppvärmningen och att vi har att förvänta oss en fortsatt uppvärmning på två till fyra grader. Alla vet också att de officiella reduceringsmålen är orealistiska, även om vissa väljer att inte låtsas om motsättningen mellan önskan och verklighet. För dem är den härliga känslan av uppror och befrielse det viktigaste.
Den oenighet som främst finns verkar härröra ur olika värderingar av temperaturhöjningens följder. De blir ändå vad de blir. De följder man fruktar mest får man försöka undvika med ändrad planering av samhällsbyggandet och, om så blir nödvändigt, omflyttning.

Är det några som skadas av den förda politiken är det som vanligt kvinnorna och barnen. De lider mest av onödig ångest.

Önskan om förändring av samhället i kristendomens första år födde så starka känslor, att den i en mycket gammal organisation, den katolska kyrkan, fortfarande kan cementera och hålla fast vid en obehaglig yttring av denna tro: celibatet och dess följder. Denna tro hade under sin första tid inte uttalat för avsikt att störta det gamla samhället, men gjorde det därför att den förändrade dess bas, familjen och klanen. På samma sätt har också mer moderna rörelser – ofta medvetet – försökt förändra samhället genom att förändra dess minsta enheter.

Så, vad kan ligga bakom detta ständiga behov av uppror i hänförelsens tecken?

Jag tror det är en generationsfråga. Ungdomen har alltid haft ett behov av att revoltera, den älskar att se det gamla störta i gruset. Finns det inte en anledning uppfinner man den. När Catullus kom till Rom för ett par årtusenden sedan, bad han omgående Ceasar och hans hantlangare att dra åt helvete, trots att hans far var vän med Ceasar – eller kanske just därför.
På Jesu tid var nästan alla unga – sedan dog de.