Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.

Ett otillräckligt uppmärksammat faktum är att när den svenska staten skapar och distribuerar olika ekonomiska och sociala rättigheter till medborgarna – vilket den har gjort oavbrutet under årtionden under beteckningen ”reformer” – så skapar den i samma handling en skyldighet för sig själv att tillgodose dessa rättigheter, typ att ett nyuppfunnet bidrag faktiskt ska betalas.

(Eftersom staten emellertid inte har några egna resurser att ta av för att uppfylla sina nya förpliktelser måste skyldigheterna överföras till skattebetalarna. När staten exempelvis beviljar uppehållstillstånd till en asylsökande har den delat ut ett paket rättigheter som enligt vissa beräkningar kommer att kosta skattebetalarna omkring 70 000 kronor per år under migrantens livstid. Men den här texten handlar inte om hur staten skickar räkningen för sina utfästelser till skattebetalarna.)

Konsekvensen, och detta har egentligen inte alls med migranter att göra, är att medborgarna alltmer lär sig att världen ser annorlunda ut än för femtio år sedan. Då ansåg sig medborgare som uppfostrats i och av det civila samhället ha både rättigheter och skyldigheter, kanske framför allt det senare. Men utvecklingen sedan dess har haft som mål att upplösa detta paket av rättigheter och skyldigheter i sina beståndsdelar och fördela dem på ett nytt sätt, nämligen så att rättigheterna tillfaller medborgarna och skyldigheterna staten (för vidare befordran, alltså, till skattebetalarna).

Den här separationen får oväntade konsekvenser exempelvis inom den svenska skolan. Eleverna har bara en enda skyldighet kvar, nämligen att gå till skolan. Det kallas för skolplikt. I övrigt har eleven bara rättigheter gentemot skolan och skolan bara skyldigheter gentemot eleven.

Detta gör att en utpressningssituation uppstår mellan eleven och skolan. Eleven säger till skolan att han inser att han är skyldig att närvara men att skolan i så fall är skyldig att av egen kraft förse honom, eleven, med kunskap och goda framtidsutsikter och, om inte det går, i varje fall med höga betyg. Eleven har inga skyldigheter utom skolplikten och kan därför inte avkrävas något ansvar för sitt öde. Om skolan missförstår budskapet så kan eleven anmäla skolan till Skolinspektionens Barn- och elevombud. (Okey, jag överdriver lite men det är bara för att renodla den faktiska situation som vi är långt gångna att förverkliga.)

Makt har därmed överförts från skolan till eleven (vilket bland annat manifesteras i att lärarna förlorat sin auktoritet och enligt uppgift i många fall funderar på att byta jobb). Eleven har fått utpressningsmakt.

Det är viktigt att förstå att vi här står inför ett betydelsefullt mentalt systemskifte som endast med stort besvär och en hel del lidande kan vändas till något annat och nyttigare. Att tro att man skulle kunna lösa detta dilemma med lärarlegitimationer och förstelärarreformer och lärarmiljarder är bara okunnigt och barnsligt. (Ännu barnsligare var förstås den blivande utbildningsministern Fridolins utfästelse att vända skolan på hundra dagar.)

Vi kan inte backa historien och hoppas på en återgång till vad som gällde fram till sextiotalet innan rättighetsutdelningen på allvar hade börjat. Skolplikt infördes med folkskolestadgan 1842 men det gjorde ingen skada eftersom den tidens folk ansåg att det faktiskt hade skyldigheter, alltså ansvar, i första hand för sig själva men även gentemot kollektivet. En plikt att uppfylla en skyldighet är ingen självmotsägelse. I stället för att fungera som verktyg att, genom utpressning, tvinga kollektivet att garantera eleven en hygglig framtid framstår skolan som en förmån som hjälper eleven att ta sitt ansvar och uppfylla sina skyldigheter. Skolplikten ger en extra förstärkning av kontraktet.

Men de senaste decenniernas utveckling har, tror jag, förvandlat skolplikten till sin motsats. När eleven inte längre anser sig ha några skyldigheter omdanas den enda återstående skyldigheten, just skolplikten, från ett tvång att ta sitt ansvar till en metod att slippa ta detta ansvar. Plikten är inte elevens att göra sitt bästa utan skolans att ge eleven vad han vill ha. I verkligheten riktas inte skolplikten mot eleven utan mot skolan. Skolplikten blir en tvångströja för skolan.

Därför kan jag inte se någon annan lösning än att Sverige upphäver skolplikten. Om jag vore utbildningsminister skulle jag inför ett häpet folk deklarera att från och med idag är skolan inte längre en plikt utan en förmån som skattebetalarna beviljar dem som själva önskar anstränga för att skaffa sig en hygglig framtid. De övriga kan syssla med något annat.

Jag skulle försöka förklara för det häpna folket att det är omöjligt för skolan att hjälpa den som inte hjälper sig själv och att skolplikten i vårt land förvandlats till en piska på skolan att göra det omöjliga. Vi måste acceptera, skulle jag säga, att det omöjliga är just omöjligt och att vi måste ta konsekvenserna av denna insikt.

Denna reform skulle i ett huj förändra elevernas ställning. De skulle upptäcka att skolan blev motvalls och tjurig mot dem som inte ansträngde sig. Varför ska vi slösa pengar på dig om du inte vill dra nytta av vårt erbjudande? skulle skolan säga till motvilliga elever. Å andra sidan skulle vetgiriga elever med vilja att förkovra sig få riklig belöning i form av överlägsen utbildning.

För de elever som redan idag uppför sig som elever bör uppföra sig skulle det inte bli någon skillnad gentemot dagens situation annat än att skolstöket skulle försvinna (eftersom stökiga elever skulle uppmanas att göra något annat än att besvära en skola som egentligen är en förmån avsedd för dem som har förnuft och intresse nog för att tacksamt tillvarata förmånen).

Den stora skillnaden skulle gälla dem som idag missbrukar skattebetalarnas generositet att bjuda på utbildning. Troligen skulle dessa elever inför nyordningen indela sig i två grupper. Den ena skulle gradvis begripa att livet är på allvar och att det är bäst för dem själva om de tillvaratar de chanser som välvilliga landsmän ställer till deras förfogande. De andra skulle vara förlorade för skolan. Vad man ska göra med dem har jag inte tänkt ut. Kanske ingenting alls. Det kan ju hända att de med tiden tar sitt förnuft till fånga.