Om du vill ha en ram i vilken du kan placera in dina egna och andras iakttagelser av utvecklingen i Sverige, så föreslår jag här en enkel modell. Den strider inte mot delförklaringar av något slag. Modellen är halvt systemteknisk, halvt intuitiv. Den betraktar systemet Sverige från ovan, likt en vädersatellit, men du kan zooma ner till individ- och familjenivå eller mellannivåer och se samma kraftspel. Med ett uppifrånperspektiv behöver vi inte spekulera om de olika aktörernas medvetenhet, drivkrafter och mål.

Vi kan tänka oss Sverige som en avgränsad föränderlig helhet, uppbyggd av myriader av delsystem med olika mekanismer och drivkrafter, ända ner till individens nivå. I varje system finns dels samlande, dels upplösande krafter. De förra fungerar ordnande, sammanhållande, centripetalt drivande in mot systemets mitt, där koncentration alstrar kvalitet. De motverkande krafterna är centrifugalt spridande, kaosskapande och därmed kvalitetsförstörande.

Varje system innehåller de två typerna av krafter och är fortlöpande beroende av realitetsbaserad information (= sanning), för att kunna fungera i verkligheten, inte i fantasin. Även de minsta delsystemen behöver en ledning av hög kvalitet. Ledningen har makt och möjlighet att generera och sprida såväl kvalitet som röta. Ledningen måste i sitt medvetande ha en bild och acceptans av systemets gränser för att kunna sätta helhetens intressen över sina egenintressen. Detta gäller lika väl systemet Sverige som systemet Familj!

Om vi blickar bakåt i tiden, så har otaliga mekanismer verkat i sin tidigare riktning, fristående, kopplat eller via resonans. Det går inte att bedöma deras faktiska effekter på helhetsutvecklingen. Men vi kan med stor säkerhet konstatera en tidpunkt, då nationens och många organisationers ledningar visade sig vara av låg kvalitet. Och i offentligheten visade sig mängden politisk förljugenhet vara större än mängden sanning. De centrifugala krafterna hade således blivit större än de samlande krafterna. Systemets ordningsövervikt hade förbytts i ett övertag för kaoskrafterna, omärkligt för de flesta, men permanent, skulle det visa sig.

Den kritiska tidpunkten var december 1991, då Westerberg och Bildt öppnade gränserna. Tiotusentals kaosgenererande individer lockades in i systemet Sverige. Folkpartiets flyktingpolitik var vanvettig och inkompetent och ekonomin havererade. Men då socialdemokraterna tog över styret 1994 avstod de från att kritisera den ansvarslösa asylpolitiken, sannolikt mest för att de ville leda in ny valboskap i sin fålla och satte sina egenintressen högre än nationens. 2000-talets två decennier blev sedan bara mer hysteriska manifestationer av förljugenhets- och kaosövervikten sedan 90-talet. (Läs mer i ”Exit Folkhemssverige”).

Många delsystem och mekanismer var på 90-talet fortfarande robusta och fungerar hjälpligt än i dag. Men den stora kaosinvandringen och härskarskiktens undermålighet, tvångsmässiga förljugenhet och kompensatoriska mobbkollektivism samt den allmänna upplösningen av samhällsgemenskapen ger en dyster prognos för att dagens ökande kaos ska kunna bromsas upp, riktningen kastas om och utvecklingen passera den kritiska punkt där det börjar alstras ökande ordning, sammanhållning och kompetent ledarskap. De ledare som sprider röta även ner i delsystemen måste bort och vändningen måste samtidigt starta på individ- och familjenivå.
Sixten Johansson har arbetat som utbildare, tolk och översättare, fortsätter som pensionär att lägga livets pussel.