Till skillnad från vad vänstern tycks tro finns det gott om plats i konservatismen för klassisk humanism. Man kan nämligen vara konservativ av kärlek och acceptans. Vänstern förlåter oss inte våra synder utan kräver rättning och perfektion. Konservatismen har lättare att överse med vår ofullkomlighet och låter oss vara både egoistiska och trångsynta. Dessutom är det uppenbart att konservativa och nationalistiska människor ofta hyser ett starkt intresse för andra länder och andra kulturer. Vilka är det egentligen som ”gillar olika”?

Vänsterns nidbild av konservatismen är att den drivs av en vilja till makt och dominans. Vad vänstern inte förstår är att konservatismen lika ofta, eller kanske oftare drivs av kärlek och acceptans. Allt handlar nämligen inte om makt när människor interagerar med varandra. (Vilket Jordan Peterson ofta återkommer till när han kritiserar universitetsvänsterns upptagenhet av hierarkier och offerskap.) Ett samhälle formas också av människors behov av anknytning och gemenskap. I det perspektivet blir människor konservativa för att de vill bevara (conserve) en värld som är deras egen och som de älskar.

Jag har diskuterat ämnet förr men tar det gärna igen eftersom det är så viktigt för att förstå den nygamla konservatism som nu tar form som alternativ till modernismens oförsonliga förändringshysteri och utopism.

Den konservativa människans affektiva förhållande till sitt samhälle och sin kultur kommer för det första till uttryck i en känsla av tacksamhet. Tacksamheten är till sin natur rogivande. Den låter oss vila i tillvaron, den låter oss uppfatta tillvaron som tillräcklig: allt behöver inte förändras, allt behöver inte förbättras. Den moderna världen präglas annars mest av frustration: allt måste omskapas, effektiviseras och genomlysas, något måste hända, något måste göras. Att kunna känna tacksamhet blir här att kunna vila i det som redan gjorts, i det som redan finns. Men tacksamheten har också den fördelen att den stärker vår relation till dem eller det vi har anledning att vara tacksamma mot. Vi har fått något av någon, vi har fått bli en del av något som någon har skapat för oss. Vi får vara med i något som är större än oss själva.

En konservativ människa ser gärna världen som laddad med meningsfullhet, historia och betydelser. ”Den avförtrollade världen” är ett begrepp som används inom sociologi och kulturanalys för att beskriva vår moderna värld där allt blir föremål för kunskap och rationalitet. Sverige som land är inte längre en föreställning, en idé; det är en administrativ yta för arbete och formell gemenskap. En avförtrollad värld är med andra ord en värld där kultur, identitet och religion inte längre tillskrivs något inneboende värde (vår religion kan lika gärna ersättas av en annan, det är i alla fall bara ett instrument för människor som tydligen behöver något att tro på: religion som religion).

Begreppet kan låta infantilt, men det handlar om något helt avgörande. En ”förtrollad värld” är en värld där tidigare generationers arbete och föreställningar finns närvarande i både natur och kultur. Det är en värld där en stad inte bara är ett nätverk av gator och fyrkantiga byggnader men också en berättelse, en identitet, ett liv, ett sammanhang. Även naturen framstår som besjälad i den förtrollade världen. Hos Evert Taube, en våra mest konsekventa humanister, är naturen sällan bara simpel natur. Det är en änglamark, en himlajord, det är något vi ärvt och något vi ska lämna vidare. Naturen är en del av vår identitet, den gör våra liv till något större. I slutet på ”Inbjudan till Bohuslän” skriver Taube att vid Bohusläns kust, vid de ödsliga stränderna mellan hav och land ”där kan du ensam gå, och leva i de längst förflydda tider, och i ditt släktes framtid likaså”. Naturen blir en länk mellan tidsåldrar och generationer. Den skapar ett sammanhang som förenar och försonar.

Något som retar gallfeber på engagerade vänstermänniskor är att konservativa ofta har en förlåtande attityd till mänskliga tillkortakommanden. Konservativa talar sig visserligen gärna varma för lag och ordning, men de undviker samtidigt att lagstifta för lagstiftandets skull. De föredrar tillit, förnuft och ibland till och med lite gammalt hederligt fuffens. De begriper sig inte på alla snusförnuftiga världsförbättrare och deras behov av att tillrättalägga och korrigera. Är det så farligt om vi är lite egoistiska? Går jorden under av lite sexism? Kan vi inte få röka åtminstone på uteserveringar? Eller äta kött? Flyga? Köra bil till jobbet?

J.R.R. Tolkien nämns ibland som en författare vars verk förmedlar en genuint konservativ syn på tillvaron. Att han föredrar en förtrollad värld framför en avförtrollad är uppenbart för alla som läst hans böcker. Men vad som också är intressant är hur kärleksfullt han beskriver sina hjältars moraliska tillkortakommanden. De små hobbitarna är modiga, självständiga och godhjärtade. Men de är också okunniga, fördomsfulla och småaktiga. De flesta hobbitar vill inte ha något med främlingar att göra, och de är mycket misstänksamma mot allt och alla som avviker från det vanliga. Det storartade är att Tolkien låter dem vara allt detta utan att han på något sätt framställer det som problematiskt.

Om något förenar två så väsensskilda författare som Evert Taube och J.R.R. Tolkien är det kanske närvaron i deras verk av en kontrast mellan hemma och borta. Det är en kontrast mellan trygghet och äventyr förstås, men också mellan det egna och det andra. ”There and Back Again” är undertiteln på ”The Hobbit”, men det hade fungerat lika bra som titel på en roman om Evert Taube. Och till skillnad från vad anti-nationalistiska vänstermänniskor tycks tro hyser konservativa människor ofta ett stort intresse för andra länder och andra kulturer. ”Vi gillar olika” säger vänstern, men verkar mest vilja säga att olikheter aldrig betyder något. Om de verkligen gillade olika skulle de kanske inte vara så engagerade i att sudda ut alla skillnader i en genusneutral och mångkulturell soppa.

Tacksamhet, kärlek, anknytning, förtrollning, överseende och acceptans. Kärlek till det egna, men också till det andra. Vi behöver bli bättre på att lyfta fram den rika humanism som ryms i en människovänlig konservatism.