I vårt land, Sverige, lider nästan alla människor av ett falskt medvetande som gör att vi feltolkar eller i alla fall missförstår händelser i vår omvärld. Även jag kommer på mig själv med sådant falskt medvetande ibland. Men då inskrider min insiktsfulla portugisiskafröken ej sällan till undsättning.

Jag berättade för henne att före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson kommer att åtalas för sexuellt ofredande (vilket jag skrev om här). Han har tagit tre medelålders makthavande kvinnor på låren och ska nu svara för förseelserna i domstol.

Portugisiskafröken föll i skratt som hon brukar göra när jag berättar om Sverige. Är det antifeminister som styr i ditt land? frågade hon.

Jag förstod först inte hur hon menade. Vadå antifeminister? sa jag. Det är ju tvärtom. Idén är att Erlandsson ska näpsas. Feminister gillar att män får på skallen för sina felsteg. Han tog dem på låren och nu ska han straffas för det. Det är väl feministiskt, inte antifeministiskt?

Vänta, sa fröken med ett tonfall som om hon egentligen sagt ”suck, här måsta jag tydligen börja från grunden”. Feminism handlar väl om att göra kvinnan starkare?

Såklart, sa jag, och att lära män veta hut.

Det är inte samma sak, sa fröken. Män kan bestraffas utan att kvinnan blir ett dugg starkare. I det här fallet verkar det snarare tvärtom. Den felande mannen kanske får ett straff, men kvinnorna blir inte starkare för det.

Hur menar du nu? frågade jag.

Om den där ministern får ett straff av svenska staten så har Sveriges kvinnor inte blivit mer kapabla att lösa sina problem på egen hand. De har bara visat att de har fått en mäktig beskyddare som inte tvekar att använda sin våldsmakt till sina skyddslingars – kvinnornas – värn.

I en annan kultur hade kvinnorna gått till maffiabossen för att få besvärliga karlar uppiskade. Om kvinnor framställer sig som klena och hjälplösa för att få beskydd från mäktiga krafter så har de verkligen gjort sig svagare i stället för starkare.

Men hur menar du att en riktig feminist skulle ha gjort? frågade jag.

Portugisiskafröken skrattade. Föreställ dig, sa hon, att en parlamentsledamot tog Margaret Thatcher på låren under en arbetslunch. Vad tror du skulle ha hänt?

Jag förstod vad fröken menade. Den parlamentsledamoten skulle nog ha satt sin sista potatis i engelsk politik, sa jag. Och, tillade jag med ett fniss, att Margaret Thatcher skulle överlämna saken till åtal går inte att tänka. Hon hade gjort sig löjlig om hon hade bett staten om beskydd mot en lus som hon borde kunnat knäppa själv.

De riktiga feministernas största fiende, sa portugisiskafröken, är inte männen, utan alla kvinnor som gör sig till svaga offer. Kvinnor som ylar i högan sky om hur synd det är om dem. Visst finns det otäcka situationer där utsatta kvinnor skulle behöva polisers eller maffiabossars våldsmakt för att slippa undan missdådare. Men uppdraget för en sann feminist måste vara att lära kvinnor att som Margaret Thatcher ta sig själva till vara och sätta karlar på plats om det behövs.

Efter vårt samtal begrundade jag frökens åsikt. Framför allt funderade jag över hur enkelt mitt falska medvetande kunde ta kontrollen över mitt tänkande. Spontant hade jag tyckt att det var bra att Erlandsson släpades till domstol. Sedan insåg jag, upplyst av portugisiskafröken, att ett åtal och en möjlig statlig bestraffning varken gör till eller från eftersom sann feminism egentligen handlar om att göra kvinnor till Margaret Thatchers likar snarare än till beskyddade våp.

Vår tids falska medvetande tycks utgå från att kvinnor är naturliga våp som måste ha förstärkt statligt beskydd. Men det är inte svensk kultur och tradition. Vårt system går ut på att kvinnor ska respekteras och själva kunna sätta sig i respekt om någon man överskrider anständighetens gränser.