Att klimatfrågan är bland det som berör människor mest just nu råder det knappast någon tvekan om. Men hur diskuterar vi egentligen frågan om klimatet? Ämnet är djupt polariserat och larmen duggar tätt. Men erbjuder panik och klimatångest någon lösning på problemen eller borde vi diskutera på ett annat sätt?

Torsten, 48, arbetar som lärare i Naturkunskap på en högstadieskola i Stockholmsområdet. Han menar att det har gått för långt med klimatalarmismen och att den polarisering som nu råder missgynnar ett fruktbart arbete för klimat och miljö. Och det är bland annat det han vill prata om när han kontaktar Det Goda Samhället.

– Många barn och ungdomar har tappat framtidstron, och förtroendet för att det finns vuxna som kan hantera frågor om klimat och miljö. Och det har blivit allt tydligare det senaste året, säger han.

På frågan om han tror att Greta Thunbergs skolstrejk har påverkat skolungdomar negativt svarar han med viss tvekan:

– Delvis tror jag faktiskt det. Det är givet att det är bra att ungdomar engagerar sig, och det går inte att missta sig på att hennes engagemang är äkta, men hennes budskap innehåller ju inget hopp utan är nästan helt nattsvart. Hon har ju blivit något av en domedagsprofet som sprider vanmakt och tröstlöshet bland jämnåriga och yngre ungdomar, och det är kanske inte det mest effektiva om man vill att den yngre generationen ska växa upp till handlingskraftiga vuxna.

Samtidigt, menar Torsten, är det många ungdomar som ser klimatstrejkerna som ett sätt att slippa tråkiga lektioner.

– Så är det absolut, säger han med eftertryck, det är jättemånga av mina elever som mest verkar gå ut på gatorna och demonstrera för att kunna lägga upp bilder på sociala medier. Fast det är ju ganska naturligt, tror jag. Tonåringar är trots allt inte vuxna.

Men Torsten oroar sig inte över att vissa skolelever strejkar för att de tycker det är ”häftigt” att visa upp sig på Instagram, Snapchat och andra sociala medier. Det hör ungdomen till, säger han. Det som oroar honom är istället den växande klimatångesten som medierna rapporterar regelbundet om och som vi också skrivit om här på DGS.

– Vad får vi för framtid om vi har en hel generation som lider av ”klimatångest” och som har tappat allt hopp om framtiden? säger han nästan uppgivet.

Det är också svårt att undervisa om klimat och miljö på ett sakligt sätt i skolan, säger han. Det går knappast att ens ifrågasätta de mest uppenbara överdrifterna i klimatrapporteringen utan att själv bli ansedd som en så kallad ”förnekare”.

– Så är det definitivt. Jag vet att många tycker precis som jag i det fallet, jag har haft många samtal med kollegor om hur svårt det är att undervisa på ett balanserat sätt just om detta, man får mothugg både av elever och kollegor. Och då är det många som blir rädda och undfallande och mer eller mindre serverar larmrapporterna direkt från massmedierna istället. Men vi ska ju vara vuxna och lära eleverna att tänka själva. Man kan inte använda Greta Thunbergs tal som underlag för naturkunskapslektioner, det blir ju helt galet.

Men så är det väl inte ändå? Inte används väl Greta Thunbergs tal som läromedel? frågar jag tvivlande.

– Nej, naturligtvis inte, där överdrev jag, skrattar han ursäktande. Men det har talats om att köpa in boken med hennes tal, att ha som inspiration och fördjupning. Hon ses som en expert av många som själva inte har läst på särskilt mycket om klimatförändringarna, men det är hon ju inte. Men det vågar man knappt säga utan att bli kallad för hatare.

Han förklarar att man får vakta sin tunga när man pratar om klimat och miljö på lektionerna, och ibland även i lärarrummet. Det är lätt att bli missförstådd och misstänkliggjord. Men Torsten har tröttnat på att alltid tänka mer på svensk konsensus än på vetenskapen.

– Ja, så är det, och jag har faktiskt bestämt mig för att sluta vara rädd för vad andra ska tycka och säga. Den här polariseringen är skadlig för hela samhället i längden, inte minst när det gäller frågan om klimatet. Så jag kommer att fortsätta att lyfta fram även andra teorier och modeller än de som tidningarna skriver om. Det är viktigt att ungdomarna får ta del av all forskning, inte bara den som blivit något slags ”sanning”. För det finns faktiskt ingen otvetydig sanning när det gäller klimatförändringarna, säger han bestämt.

Det viktigaste, när det gäller hur man pratar klimat och miljö med barn och unga, är att man är saklig och undviker de värsta domedagsprofetiorna. Och där har skolan ett stort ansvar, anser han.

– Och om det nu skulle vara så att de mest energiska alarmisterna har rätt, och att jorden faktiskt går under om tio år, är det då inte bättre att våra unga lär sig förstå forskningen på ett brett plan så att de kan arbeta effektivt för att förbättra miljön än att de blir handlingsförlamade av vanmakt och ångest? Och än så länge har vi lärare, och även vuxna i största allmänhet, faktiskt möjlighet att påverka i en positiv riktning. Men då kan vi inte låta oss tystas av rädsla för att bli kallade ”klimatförnekare” och annat nedsättande utan stå upp för saklighet och balans, säger Torsten.

Torsten heter egentligen något annat.