Vi närmar oss nu ettårsdagen av ett av de viktigaste riksdagsvalen i modern svensk historia. I september 2018 ställdes det svenska folket inför ett vägskäl där alternativen var mycket tydliga. I ena riktningen låg ett fortsatt fokus på det kollektiva vansinne som kommit att kallas identitetspolitik, med tillhörande migrationsströmmar och misslyckad integration, tilltagande gängvåld och ett rättsväsen i förfall, dysfunktionella skolor och gravt underbemannade sjukhus, radikalt urholkad kommunal ekonomi, samt växande ambitioner från statsmakten att möta ”utmaningar” med brännmärkning av motståndare och växande censur.

I den andra fanns åtminstone en förhoppning om att dessa trender skulle kunna vändas, att staten skulle återta sitt monopol på våldsutövning, att domstolar skulle upphöra med straffrabatter och överge sitt djupt rotade motstånd mot att döma till fängelse, samt att medborgare skulle kunna räkna med att få sanningsenlig information om samband mellan etnicitet och kriminalitet, om vad migrationen egentligen förväntas kosta, och om hur radikala islamister har infiltrerat viktiga samhällsinstitutioner.

Opinionsmätningar pekade in i det sista på att det senare alternativet skulle vinna. Miljöpartiet skulle tvingas lämna Riksdagen, Socialdemokraterna skulle göra sitt sämsta val sedan rösträttens införande, och även Liberalerna såg ut att vara på väg att förgöra sig själva.

Givet den omfattande skada de gröna khmererna redan hade åsamkat landet, skulle deras utträde ur rikspolitiken varit en betydande vinst. Givet Socialdemokraternas interna spänningar mellan radikal identitetspolitik och traditionell omsorg om arbetarväljare, skulle en längre tid i opposition kunnat vara mycket hälsobringande, och givet Liberalernas allt mer extrema fokus på att vara moraliskt högre stående än något annat parti skulle denna egokult kanske med fördel ha kunnat bedrivas utanför Riksdagen.

Ett valutslag i denna riktning kunde lämnat rum för en borgerlig regering ledd av Ulf Kristersson, som i koalition med Kristdemokraterna kunde påbörjat en normalisering av relationen till Sverigedemokraterna. Den främsta vinsten med detta kunde varit att svensk politik åter skulle kunnat komma att handla om sakpolitik, om vård, skola och omsorg, om migration och integration, och om återställande av rättsstatens fundament – snarare än att låta
egotrippade politiker fortsätta sin tävlan med PK-mediernas vänstervridna skribenter om vem som kan ösa mest hat och hitta på flest invektiv om rasister, nazister och bruna råttor.

Under valnatten pendlade resultaten fram och tillbaka. Till slut visade det sig dock att det sista mandatet som fördelades, det så kallade pingpongmandatet, efter många turer gick till Centerpartiet, som därmed fick vågmästarställning. Detta utfall skulle man komma att missbruka, på ett sätt som framtida historieböcker sannolikt kommer att framställa som både förödande och fullständigt häpnadsväckande.

För Annie Lööf har tiden efter riksdagsvalet varit en enda lång adrenalinkick. För en person som lider av en morbid förstoring av det egna jaget kan det svårligen finnas något starkare uppåttjack än känslan av att veta att man håller landets öden i sina händer. Hon har inte missat något tillfälle att suga ut det allra mesta ur situationer av ren utpressning.

Den utdragna regeringsbildningen präglades av att hon in i det sista, fram till dess att talmannen förklarade att extra val snart skulle stå för dörren, lyckades tvinga både Stefan Löfven och Ulf Kristersson att krypa och fjäska för att få hennes stöd. Hon förnedrade Löfven genom att rösta för Kristerssons budget, och förnedrade sedan Kristersson genom att i sista omröstningen om Löfven, endast några minuter före tolv, förklara att hon trots allt inte kunde acceptera en alliansregering – detta trots att hon vecka efter vecka hade hamrat in sitt mantra om att ”Jag vill ha en alliansregering”.

Denna centerextremistiska förnedringspolitik, där Lööf först i allra sista sekund låter veta hur hon tänker rösta, och då röstar med regeringen, har blivit etablerad praxis. När den dåvarande Alliansen enades om att rikta misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist valde hon i sista minuten, trots tidigare yviga fördömanden, att lägga ned sina röster. När Riksdagen röstade om den rättsvidriga Afghanamnestin, som Lööf med yviga gester hade brännmärkt som rättsligt undermålig, valde hon ånyo i sista minuten att inte rösta emot.

Föga förvånande blev det samma visa då Moderaterna valde att rikta misstroende mot statsrådet Annika Strandhäll för hennes klandervärda uppträdande då generaldirektören för Försäkringskassan, Ann-Marie Begler, skildes från sitt uppdrag. Trots sin egen tidigare skarpa kritik, och trots att knähunden Björklund förklarade att Liberalerna skulle rösta för
misstroende, valde Lööf att spela upp sina nu väl inövade förnedringscharader – först skarp kritik och förespeglingar om att rösta med oppositionen, och i sista minuten nedlagda röster.

Så länge Annie Lööf tillåts att fortsätta att hålla svensk politik som gisslan för sina personliga maktambitioner fortsätter landets färd ned i avgrunden. Alliansen har upphört att existera, och Socialdemokraterna slits sönder inifrån. Ingen är nöjd med den politik som nu förs. Lööfs skamlösa sätt att låtsas vara oppositionsparti, samtidigt som hon utgör tydligt stödhjul för regeringen, är inte bara ett djupt ovärdigt spektakel. Oförmågan att hantera landets verkliga problem börjar också få konsekvenser för bilden av Sverige utomlands.

Det fanns en tid när utländska regeringar brukade se vårt land som ett föredöme. Idag har de börjat varna sina medborgare för att resa hit. Välkommen till Nya Sverige!