Vänstern säger att människor blir konservativa för att slå vakt om sina privilegier. Det kanske ligger något i det. Men vad gör det i så fall? Anledningen till att människor blir konservativa idag är knappast att de vill återupprätta 1800-talets privilegiesamhälle. Däremot vill de slå vakt om det rimliga privilegiet att få vara sig själva och känna sig hemma i sitt eget land.

Så här brukar det låta: Konservatismen är de priviligierades ideologi! Det är de besuttnas ideologi, de framgångsrikas, de mäktigas ideologi! Den försvaras av individer som befinner sig längst upp i samhällsstrukturerna. Det är därför de själva vill att strukturerna ska bevaras. När konservativa framställer vänsterns vilja att göra om samhället som farlig och förödande försvarar de bara sina egna privilegier.

Detta är i korthet kärnan av vänsterns kritik mot konservatism och traditionalism. Den saknar inte poänger: konservatismen har historiskt sett varit de priviligierades ideologi. Men frågan är om detta idag verkligen är ett problem. Är det så att alla människor som nu mot slutet av 2010-talet intresserar sig för konservatismen gör det för att de önskar återupprätta det gamla privilegiesamhället där inkomst och börd avgjorde individens möjligheter och skyldigheter?

Knappast. Ändå handlar det om att slå vakt om privilegier. Så är det. Jag medger gärna det. Men det är som sagt inget problem. För det finns nämligen privilegier som är både rimliga och legitima.

Hur kul skulle det vara att aldrig få känna sig priviligierad? Hur kul skulle det vara att aldrig få känna sig utvald eller speciell? Hur kul skulle det vara att aldrig få åka snålskjuts på något man är eller har men som inte alla andra är eller har?

”Jo men det handlar inte om det”, säger vänstern. ”Det handlar om att alla ska få en chans till ett bra liv och inte bara några få.” Och jag köper det argumentet, i princip. Men problemet för oss svenskar som lever 2019 är att vänstern i vid bemärkelse är på väg att driva sina principer in absurdum och att vi som intuitivt känner att det är något i resonemanget som är skevt har svårt att definiera de moraliska grunderna för vårt motstånd. Jag visade i en tidigare text här på Det Goda Samhället att det är lika orimligt att bara ”skita i sig själv och satsa på andra” (min definition av svensk vänsterorienterad immigrationspolitik) som det är att bara ”satsa på sig själv och skita i andra” (vänsterns klassiska definition av högerpolitik). Och det är samma sak med de berömda privilegierna. Vi är hjärntvättade att tänka med vänsterns narrativ, men sanningen är att vänstern gör det för lätt för sig. Ingen kan leva bara på självförnekelse, alla måste i någon mening satsa på sig själva. På samma sätt måste alla ha rätt att leva med privilegiet att få vara något som andra inte är.

På den mest fundamentala nivån handlar problemet om att acceptera skillnader. Det heter ibland i modern filosofi att det är skillnaden som gör identiteten. För att de tre identiteterna A, B, och C ska kunna finnas kan inte alla bara vara A. Vi blir till genom att vara olika, genom att skilja oss åt från varandra. Konservativa människor har sällan problem med skillnader. De brukar till och med uppskatta skillnader: Skillnader mellan kön, mellan kulturer, mellan roller, yrken och identiteter. De ser att skillnaderna gör tillvaron rikare, att de ger den innehåll, färg och form. Vad de därtill ser är att skillnaderna skänker glädje och stolthet på så vis att människor får vara något som alla andra inte är.

Vänstern har fått oss att tro att skillnader bara är av ondo, att de bara skapar ojämlikhet och orättvisor. Men vad skulle vi vara utan skillnader? En jämngrå anonym massa. Skillnaderna ger oss våra identiteter, de ger oss våra särdrag, våra egenheter, de ger oss vår stolthet. Var och en har privilegiet att vara något som ingen annan är, eller kanske privilegiet att våra något tillsammans med andra som inte alla de andra utanför gemenskapen är.

Vad jag försöker komma åt är att de privilegier som konservativa människor vill slå vakt om idag inte handlar om makt över andra eller om möjligheten att leva på andras arbete (det privilegiet åtnjuter snarare de som lever på våra skattemedel). Idag handlar det om identitet och tillhörighet. Det har på många sätt varit ett privilegium att vara svensk, europé eller kanske västerlänning. Varför skulle vi inte slå vakt om det privilegiet? Varför måste vänstern nödvändigtvis i sin neurotiska iver att bekämpa allt som signalerar skillnad och hierarki ta ifrån oss den förmån det har varit att vara svensk? Andra människor från andra länder får väl åtnjuta privilegiet att vara sig själva de också? Jag tänker inte hindra dem. Tvärtom jag gläds med dem.

Men allt handlar inte om identitet. Vi har inte bara rätt att vara dem vi är, vi har också rätt att njuta av frukterna av vårt arbete, vår kultur och våra dygder.

Som svensk har man haft privilegiet att leva i ett samhälle som varit tryggt och stabilt. Varför skulle vi ge upp det privilegiet? ”Man vågar knappt gå ut längre om kvällarna” sa en äldre granne till mig häromdagen. Ska inte en äldre svensk få åtnjuta privilegiet att gå ut en sommarkväll i Uppsala och känna sig säker och trygg?

Som svensk har man också fått leva i ett samhälle där alla i princip haft samma möjligheter att utifrån naturliga förutsättningar skapa sig ett bra liv med hjälp av arbete och ansträngningar. Allt har inte varit perfekt, långt därifrån, men vi har åtminstone haft ett ideal om att framgång ska vinnas med hjälp av duglighet och inte med hjälp av klantillhörighet eller kontakter i byråkratin.

Varför ska vi ge upp det privilegiet? Och varför ska vi ge upp ett enda av de privilegier som kommit av att vi levt i ett relativt homogent samhälle som genomsyrats av vår egen öppenhet, rationalitet och arbetsmoral?

Poängen med detta resonemang är också att människor från andra länder har haft andra privilegier. Sverige är inte paradiset på jorden. Men för oss svenskar är det ett privilegium att vara svenskar för vi är någonting som alla andra inte är. Skillnader är inte bara av ondo. Det gör ingenting att alla människor på jorden inte är svenskar eller lever under samma förhållanden som vi. De klarar sig ändå. De kanske tycker det är skönt att inte vara svenskar. Det är deras privilegium.