En sista gång ska jag försöka fånga ett allmängiltigt fenomen som sätter sin prägel på vår samtid och vår samtida debatt kring immigration och nationalism. Jag började med vår oförmåga att hantera abstrakta problem som kategoriseringar och kvantitet. Sedan kom jag in på det sociologiska, det religiösa och senast på betydelsen av kvinnornas nya framträdande roll i samhället. Jag vill till sist säga något om de intellektuellas roll, och jag tänker då speciellt på deras oförmåga, eller ovilja, att tala om sammanhang de inte vill veta av. När diskussionen ska vara abstrakt och allmängiltig försvinner nämligen lämpligt nog en mängd omständigheter som inte passar in i teorin. Sociologen Pierre Bourdieu talade här om det ”skolastiska perspektivet”.

Bildade och tänkande människor ägnar sina mentala energier åt att förneka, förminska eller ursäkta de problem vi fått genom immigrationen. De överbevisas gång på gång, men fortsätter ändå. I princip är detta ofattbart.

Men även det till synes ofattbara kan ibland förklaras. Vi har på Det Goda samhället varit inne både på det sociologiska och det religiösa. Det ekonomiska egenintresset spelar också in: akademiker och journalister vill inte såga av den gren de själva sitter på. En sak till måste dock nämnas när det gäller just de intellektuella och det är intellektualismens inneboende tendens att bortse från tillfälliga omständigheter. Att söka sig mot det allmängiltiga blir nämligen en utmärkt ursäkt för att förbigå omständigheter man inte vill låtsas om.

En av få betydelsefulla akademiker som intresserat sig för intellektualismens begränsningar var den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002). När han kritiserar vetenskap och akademism använder han ofta begreppet ”det skolastiska perspektivet”. Vad det handlar om är principen att vetenskapliga förklaringar förväntas ha ett allmängiltigt värde. Vetenskaplig kunskap ska vara ”generaliserbar”: den ska inte bero på omständigheter och sammanhang. Och även när vi har att göra med mer spekulativ samhällsvetenskap söker man sig mot regler, principer och lagbundenheter. Inget fel med det naturligtvis. Men även strävan efter universalitet kan gå för långt på så vis att man riskerar (eller väljer) att förbise tillfälliga omständigheter som egentligen är avgörande i sammanhanget.

Joel Halldorf är en viktig kristen röst i den samtida debatten som uppskattas av många. Hans inlägg blir dock märkliga när han diskuterar vilken roll ”religionen” kan tänkas spela i ett framtida Sverige. För ärligt talat: vem bryr sig om religion? Ser vi tecken på en kristen väckelse i Sverige? Ökar försäljningen av biblar? Inte vad jag vet i alla fall. Det finns knappast något allmänt sug efter religion idag i Sverige och den verkliga frågan är naturligtvis huruvida ett eventuellt framtida religiöst Sverige kommer att präglas av kristna protestanter eller av konservativt lagda muslimer. Frågan om Sverige kommer att vara mer religiöst än idag om 50 år känns irrelevant så länge vi inte vet om vi talar om islam eller kristendom.

Och även de som försöker bjuda motstånd mot islams utbredning i Sverige verkar vilja spela ett slags seriositetskort genom att vända sig mot religionen i allmänhet. Man talar inte om ett samhälle fritt slöjor, moralpoliser och böneutrop utan om ”sekularism” eller religionsfrihet i allmänhet. Men vem skulle tala om religionsfrihet 2019 om den enda religion vi hade att hantera vore en redan uttunnad protestantism? Vi har nu en debatt i Sverige mellan kristna och sekularister om religionens plats i samhället. Den debatten borde inte handla om religion i allmänhet utan om en religion som är något helt annat än vår öppna och toleranta kristendom.

Samma tendens till att inte vilja se det relevant specifika bortom det allmängiltiga finns i debatten kring antisemitismen. Istället för att klart och tydligt påvisa att judar flyr Malmö på grund av det judehat som finns bland nyanlända muslimer gör man antisemitismen till ett problem med allmängiltig relevans. Det finns säkert antisemiter i alla möjliga miljöer, men har det varit ett generellt problem i Sverige? Är det den nazistiskt relaterade antisemitismen som idag hotar svenska judar? Knappast. Genom att generalisera om antisemitism och genom att göra den till ett allmängiltigt fenomen som vi måste studera och förstå väljer vi att inte konkret påtala de angelägna problem som finns.

Ett annat exempel är den naiva inställning som intellektuella liberaler ofta uttrycker till alla människors påstådda förmåga att förverkliga den ”liberala demokratin”. Liberalerna talar ofta om sina principer om individens fri- och rättigheter, om den parlamentariska demokratin och om den fria marknadsekonomin. Men vad man i sin iver att universalisera sitt tänkande bortser från är att liberalismen springer ur den västerländska kulturen och det framför allt är i länder som är en del av den västerländska kulturen som dess ideal bäst har kunnat förverkligas.

Att liberalismen uppstått i ett visst sammanhang och kanske bara kan förverkligas i det sammanhanget – eller i sammanhang som påvisar vissa likheter med det västerländska – är ett faktum många intellektuella inte verka vilja veta av. Och när man tvingas erkänna att icke-västerländska länder inte lyckas bygga samma typ av samhällen brukar det ursäktas med hänvisning till kolonisering, utsugning eller olycklig påverkan av enskilda auktoritära ledare (idag Putin och Orbán). Man vägrar tänka den ganska naturliga tanken att alla kulturer kanske inte har samma förutsättningar att förverkliga vår västerländska samhällsmodell eller att de kanske inte ens är så intresserade av att göra det. Man vill heller inte tänka att invandrare som kommer från betydligt mer primitiva kulturer än den västerländska inte kommer fungera lika väl i västerländska länder som de infödda medborgare som identifierar med den egna samhällsmodellen och som kanske till och med på något sätt ”har den i blodet”.

Det är som att det skolastiska perspektivet sätter ett raster mellan den som observerar och det som observeras. Man håller sig till sina enkla, tydliga och allmängiltiga begrepp, och man applicerar dem sedan på en verklighet där de helt enkelt är irrelevanta. Och det handlar som jag tidigare antydde kanske inte bara om oförmåga att se utan också om en medveten eller omedveten strategi att slippa tala om det man av olika anledningar inte vill tala om.

Det skolastiska perspektivet ger med andra ord en akademisk och vetenskaplig legitimitet åt något som i själva verket är självvald okunnighet. Genom att inte fästa avseende vid tillfälliga omständigheter som egentligen är de man borde prata om men kanske inte vågar ger man sina betraktelser en aura av seriositet och vetenskaplighet: man håller sig till det verkligt universella och viktiga. Att man samtidigt missar att beskriva det för samhällsutvecklingen mest avgörande är ett pris man verkar beredd att betala.