För tio år sedan sa Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordföranden i den statsfinansierade Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige, Roks, att män är djur.

Det fick hon äta upp. Hon utsattes för ett drev och ett gatlopp i media som gjorde henne så skakad som man blir när journalister slipar sina knivar. Först förnekade hon uttalandet och hävdade att hon menat något annat som inte gick att förstå. Men sedan hämtade hon sig. Efter ett par år hade hon vässat argumenten och kommit fram till följande uppfattning: ”Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren”.

Jag vet inte om djur kan njuta av att honorna lider. Jag har på film sett ankhannar våldta sina ankor och det var ingen behaglig syn. Men det där med sadism är överkurs. Jag vill gå tillbaka till Wachenfeldts ursprungliga observation att män är djur.

Personligen vill jag hävda att det ligger mycket i det. Man behöver inte vara genusforskare för att veta att i parningssammanhang så är män ofta målinriktat framfusiga medan kvinnor är mer återhållsamma. Det räcker med erfarenheternas rön för att inse detta. Alla kulturer har alltid varit medvetna om dessa sakförhållanden och vidtagit sina mått och steg för att förebygga att de djuriska männens ibland svårkontrollerade drifter får olyckliga konsekvenser för kvinnorna.

I en del kulturer i Mellanöstern löser man problemet genom att fysiskt isolera de unga kvinnorna från de unga männen och genom att dölja kvinnorna i skynken och förse dem med manlig livvakt om de måste ge sig ut i folklivet.

I Sverige har kvinnorna genom historien kunnat åtnjuta ett större mått av frihet i umgänget med det andra könet vilket berott på två saker. Den första orsaken är att flickorna, framför allt av sina mödrar, fått lära sig att hålla karlarna kort. (”Kom ihåg att killar bara vill en enda sak!”, ”Klä dig inte lösaktigt!”, ”Ge dom en örfil om dom går för långt!”) Den andra förklaringen till den unika svenska kvinnofriheten är att männen, hur det nu går till, uppfostras att tåla och respektera tjejernas avvisningar. En kille som inte fogar sig i tjejernas protester kan inte räkna med polarnas uppskattning. Polarna vill inte ha med sådana att göra.

En ung kvinna som uppfostras i en sådan kultur vet precis vad hon ska göra med påflugna karlar. Hon vet att ett element av påflugenhet kan förekomma när hon har med män att göra. Initiativ ska ändå tas om mänskligheten inte ska upphöra. Och framfusighet väcker faktiskt inte alltid misstycke utan belönas ibland av den uppvaktade honan. Hanen kan aldrig säkert veta utan måste ibland chansa exempelvis genom lätt beröring fast såklart inte nödvändigtvis på låret. Men den unga kvinnan vet också hur hon ska hantera en situation som hotar att gå över styr. Hon ser förövaren stelt i ögonen och flyttar bort hans hand från sitt lår. Han ska vara bra full för att inte förstå det budskapet. Om han fortsätter räcker det nog med en lätt smocka och ett ilsket morr. Hon följer aldrig med honom på hotellrummet.

Nu ska före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson, 62, från centerpartiet åtalas för tre fall av sexuellt ofredande riktat mot riksdagskollegor från centern och moderaterna. Händelserna verkar ha följt ett enahanda mönster. Erlandsson och en riksdagskollega har suttit bredvid varandra vid ett middagsbord eller motsvarande. Ministern har då lagt sin hand på kollegans lår och smekt benet. Han ska även vid något tillfälle ha ”pillat på kjolkanten”.

Därmed har jag äntligen kommit till det som förvånar mig och som föranleder denna krönika. De tre kvinnor Erlandsson uppvaktat är inte precis några oerfarna, underåriga dunungar. Till exempel är Camilla Andersson Sparring, C, 48 år och har sin ”bakgrund och yrkesutbildning inom säkerhetsbranschen, där jag jobbat som Bevaknings – värdetransport – civil- och brandskyddsvakt, jag har även haft uppdrag som personskydd”. Ska inte en person med ett sådant CV kunna avfärda en upphetsad landsbygdsminister på det effektiva och för mannen tillräckligt komprometterande sätt som kapabla svenska kvinnor alltid gjort utan att blanda in rättsväsendet? Hur har hon kunnat jobba med personskydd när hon inte klarar en troligen sommarlätt ehuru ovälkommen attack från Erlandsson?

Cecilie Tenfjord-Toftby, M, är 49 år och har varit ledamot av näringsutskottet och energipolitiskt ansvarig. Hon har varit kandidat till Europaparlamentet och sitter nu i skatteutskottet. Därtill har hon en lång rad andra meriter. Jag ryser när jag inser att en person som bestämmer över Sveriges skattesystem inte på egen hand kan klara utmaningen att en karl tar på hennes kjol i lårhöjd. Dessutom ska hon bestämma över Sveriges energipolitik.

Cecilia Magnusson, M, är 57 år och undersköterska och borde, som jag ser det, klara av besvärliga patienter. Hon har dessutom haft maktpåliggande uppgifter som ledamot av Socialförsäkringsutskottet, Justitieutskottet, Trafikutskottet, Konstitutionsutskottet och Riksrevisionen. Magnusson är tveklöst en person med skinn på näsan. Varför ska hon besvära sig med att be staten om hjälp för att nita dit en bondpojke från Torpa församling i Småland, det vill säga Eskil Erlandsson?

När mäktiga kvinnor som dessa tre inte lyckas hantera en sannolikt vänligt sinnad men malplacerad ministerhand på sitt ben så undrar man hur de klarar de långt större utmaningar som det innebär att styra landet. Hur har de nått mogen ålder utan att kunna förlikas med tanken att män är djur och att kvinnor med vett har fått lära sig att hantera detta faktum?

Långsamt inser jag att det som pågår inför mina förbluffade ögon är just det som man hade kunnat förvänta sig, nämligen en fortsättning av den mer än halvsekelgamla process varigenom staten obevekligen övertar funktioner från det civila samhället. Politikerväldet flyttar fram positionerna. Att staten övertar funktioner från det civila samhället kallas att socialisera. Här är det den tillrättavisande örfilen som kvinnor i alla tider använt till att försvara sin heder som hamnar i statlig regi och förvandlas till ett professionaliserat domstolsärende med all kringutrustning såsom lagar, åklagare, domare, juristutbildningar, fängelser med mera. Örfilen är förstatligad.

Att de statliga funktionärerna inom rättsväsendet gillar detta är självklart eftersom de i egenskap av anställda i anslagsfinansierade organisationer maximerar omsättningen. Nya uppgifter betyder större budget, fler tjänster, bättre möjligheter till avancemang. Tyvärr är det också självklart att de tre föremålen för Erlandssons lidelse eftersom de är politiker hellre väljer framgångar för politikerväldet än för det sunda förnuftet. För att främja statens makt föredrar de att framställa sig själva som hjälplösa offer framför att uppträda som starka, självständiga kvinnor med kraft att utdela örfilar när det behövs.