Igår skrev jag en text om att vi i Sverige bara tänker på folks rättigheter (ofta på andras bekostnad) och inte alls på deras skyldigheter (gentemot andra människor). Det betyder i praktiken att folk inte har några skyldigheter. Eftersom folk inte har några skyldigheter så kan det inte ställas krav på dem. Den politik vi skulle behöva i Sverige, sa jag, vore en som lyfte upp folks medborgerliga skyldigheter till samma nivå som deras rättigheter. En sådan förändring skulle medföra en total omvandling inte bara av politikens grundackord utan också av hela samhällsdebattens anda.

Låt mig exemplifiera med tiggeriet. De flesta svenskar ogillar tiggeriet, jag också. I själva verket beror nog avståndstagandet till avsevärd del på att vi känner avsmak inför det faktum att det sitter smutsiga trashankar varav många befinner sig olagligt i Sverige och pockar på att vi ska lägga pengar i deras pappmuggar. Men den typen av argumentation fungerar inte eftersom den oinskränkta rättvisediskursen kommer emellan. Enligt FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, som inte med ett pip nämner några mänskliga skyldigheter, kan tiggeri tolkas som en rättighet. Artikel 23 deklarerar: ”Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet”. Enligt den paragrafen har väl romerna utanför ICA-butikerna snarast mer att kräva eftersom arbetsförhållandena inte kan sägas vara tillfredsställande, framför allt inte på vintern.

Eftersom vi är så ensidigt besatta av rättviseperspektivet blir det krystat exempelvis när folk ska försöka motivera sin motvilja mot tiggeriet. En del pekar på att det är ”organiserat’’ och att någon annan tjänar pengar på det. Men vad är det för fel på organisation? Med det argumentet skulle man inte kunna åka taxi en gång. Taxi är organiserat och någon tjänar pengar på verksamheten.

När kommuner ska försöka förbjuda tiggeriet blir det ännu mer krystat. Jurister upp till Högsta förvaltningsdomstolen lägger pannorna i djupa veck för att fastställa vad som är ”aktiv” och ”passiv” penninginsamling och hur staten ska ställa sig till det. Nu har Eskilstuna kommun bestämt att sälja tiggeritillstånd för 250 kronor och bötfälla de tiggare som saknar tillståndet. Jag undrar om inte detta bryter mot Artikel 23. ”Fritt val av sysselsättning” måste rimligtvis innefatta tiggeri om tiggeri inte är straffbelagt. I varje fall är detta med säkerhet ett juridiskt råttbo.

Tänk dig som alternativ till dagens ordning att det i svensk mentalitet och lagstiftningspraxis introducerades en ny moralisk kategori, nämligen mänskliga skyldigheter. (Här kan du läsa en deklaration om de mänskliga skyldigheterna som jag skrivit tillsammans med ett gäng andra djupingar. Det var på det hela taget en världsinnovation sedan Samuel von Pufendorf gjorde sammalunda för fyrahundra år sedan. Vårt initiativ väckte ingen som helst uppmärksamhet.) En självklar mänsklig skyldighet skulle vara att varje arbetsför individ ska stå på egna ben. Så här formulerade vi oss:

Människor kan försörja sig antingen av eget eller av andras arbete. Att leva av andras arbete är ofta det enklaste. Därför väljer många spontant den lösningen om den står till buds. Men ju fler som inte bär sina egna bördor, desto större bördor läggs på andra.

Självklart har andra rätt att försörja en medborgare om de har råd och lust. van Gogh sålde inte en tavla under hela sitt liv, utan levde på andras bekostnad. Världen har mycket att tacka hans mecenater för. Poängen är inte att mecenaterna skulle förmenas rätten att försörja van Gogh, utan att van Gogh ska sträva efter att stå på egna ben och absolut inte har någon rätt att kräva sitt livsuppehälle av andra. Skyldigheten är inte ovillkorlig. Den handlar om en strävan. Den handlar om att Du efter bästa förmåga ska försöka klara Dig själv. Ibland går det inte. Människor kan hamna i livssituationer då de behöver andras stöd till uppehället. Detta innebära inte nödvändigtvis att de bryter mot skyldigheten. Det viktiga är deras strävan och ärliga ambition att klara sig på egen hand.

Tiggare drar inga strån till den gemensamma stacken. I stället hämtar de strån som andra dragit dit. Tiggeriet representerar inget brott mot de mänskliga rättigheterna, men väl mot de mänskliga skyldigheterna.

Problemet för politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets del är att deras existensberättigande till stor del skulle vittra bort om en skyldighetsnorm fick fäste i tänkandet i Sverige. I dag är det närmast en självklarhet att alla människor har rättigheter som i praktiken bara begränsas av de offentliga budgetarna (plus av vad den offentliga sektorn lyckas låna ihop). Jag tror att ett sådant system på sikt är dömt till undergång eftersom det inte finns några andra återhållande krafter än budgetbegränsningar plus sådana som Ann-Marie Begler. (Ett medvetet provokativt påstående för att du ska fundera över vilka återhållande krafter som faktiskt finns.) Om det plötsligt blev en självklarhet att medborgarna även har skyldigheter så skulle tiggerifrågan vara löst utan offentliga insatser eftersom ingen skulle ge några allmosor till unga, starka och uppenbart arbetsföra människor som inte vill dra strån till den gemensamma stacken.

Observera att strån till den gemensamma stacken inte nödvändigtvis betyder att betala skatt. Det räcker med att man underlättar för sin nästa att göra sitt jobb. Om jag skruvar ihop lastbilar i Södertälje underlättar jag för tyska åkare att tjäna sitt levebröd. Det är bra nog. Men ingen blir hjälpt av att det sitter tiggare utanför ICA.