En bit utanför Kristinehamn, intill det som en gång var Folkets Park, står en minnessten. Inristat med stor stil står ”Lantvärnsgraven I fältsjukan döda 1808-1809”. En bit därifrån står en annan sten, där inristningen lyder: ”Här vila de döda offer för farsoter fordom och åren 1834 1853”.

När jag var barn och tillbringade somrarna hos morfar, som bodde i byn Märsta en liten bit därifrån, pratades det ofta om området som ”koleragraven”. Morfar och andra äldre i byn berättade om epidemier och farsoter och vi barn lyssnade fascinerat. Långt efter att morfar gick bort mindes jag berättelserna och med tiden ville jag veta mer. Vilka var farsoterna som härjat i Kristinehamn 1834 och 1853? Och vad var egentligen fältsjukan?

Begreppet ”fältsjuka” är egentligen ett samlingsnamn för alla de epidemiska sjukdomar som härjar i samband med krig, såsom dysenteri, rödsot och ungersk brännsjuka. Sjukdomar som trivs i just den typen av trångbodda miljöer med bristande hygien och undermålig mat som militärlägren en gång var. Ofta skördade fältsjukan fler offer än striderna i sig. För varje engelsk soldat som dog av sina sårskador under Napoleonkrigen ska tjugofyra ha dött av någon form av fältsjuka, och för varje dödligt sårad under Krimkrigets vapenstrider dog fem av fältsjuka. Sjukdomarna spreds också snabbt vidare till civilbefolkningen.

I boken Kristinehamns historia 3 (Löf/Ernvik) framgår att antalet döda i fältsjukan uppgick till minst 74 personer, sannolikt fler, under första halvan av 1809. Eftersom stadens kyrkogård inte kunde härbärgera de många döda begravdes de i utkanten av stadens militära övningsområde, i det område där stenen sedan restes.

Den andra minnesstenen restes för att påminna om de många människor som föll offer för koleran under epidemierna på 1800-talet. Ytterst lite finns dokumenterat om hur sjukdomen slog mot Kristinehamns befolkning men i slutet av 1840-talet lär 119 personer ha dött i kolera inom loppet av bara ett par månader – hela sex procent av stadens dåvarande befolkning.

Min morfars berättelser om koleragraven var alltså sanna. Hans egna föräldrar, Vilhelm och Emma, hade själva levt under tiden för Kristinehamns koleraepidemier, och hade berättat om vänner, släktingar och bekanta som fallit offer för sjukdomen. För morfar var nöden, fattigdomen och de dödliga sjukdomarna levande även långt efter att han, som pensionär, kunde leva sitt liv i lugn och ro och utan att slita från morgon till kväll. Han glömde aldrig historien, och han glömde aldrig att föra kunskapen vidare till barn och barnbarn.

På senare år har jag, genom en vän som forskar, fått veta namnet på en av de avlägsna släktingar som gick koleradöden till mötes. Hon var en ung och fattig torparkvinna som hette Klara Linnea och var strax över 30 när hon dog 1853. Efter sig lämnade hon make och tre små söner som, trots trångboddheten i torpet, lyckats klara sig ifrån att bli sjuka. Ett anonymt människoöde som så många andra, från en tid långt innan det ens planerades att bygga ett välfärdssamhälle av det fattiga land som då var Sverige.

Änklingen bytte kort därefter torpet i Kristinehamnsbygden mot en arbetarlänga någonstans i Göteborg. Där började han arbeta inom varvsindustrin och familjen verkar ha klarat sig bra. När barnen vuxit upp flyttade de ännu längre bort. Likt så många andra fattiga svenskar tog de Amerikabåten till New York. Där lär de ha blivit kvar, och jag vill gärna tro att de alla tre fick ett fruktsamt och bra liv i landet som tog emot dem.

När jag besöker fältområdet, och läser inskriptionerna på minnesstenarna, tänker jag på alla de där människorna och deras öden. Fattiga, strävsamma människor som föll offer för sjukdomar orsakade av nöd och matbrist och frånvaron av det vi idag ser som självklara hygienmöjligheter. Inskriften på minnesstenarna garanterar de lever kvar i våra medvetanden än idag, långt efter att de sista av dem kommit till vila.