Ett molande obehag gnager i min själ för att jag är så snabb att kritisera det etablerade politiska systemet för att det saknar bärande idéer inför framtiden trots att jag själv hittills varit oförmögen att presentera mer än angelägna ehuru lösryckta och otillräckliga detaljer ur ett ännu inte existerande politiskt program som Sverige skulle behöva, till exempel invandringsstopp och sunt förnuft. Det är svagt av mig. Om jag blev statsminister på måndag så skulle jag behöva ha något mer genomtänkt och grundläggande att säga när jag intervjuades på teven. Så låt mig ta några stapplande försöksvisa steg för att se om det bär.

Att komma med allmänna floskler om liberalism eller socialism eller konservatism eller miljölära är meningslöst eftersom sådana ismer inte ger någon som helst vägledning när utmaningarna kring skolan och migrationen ska hanteras. Man måste försöka skölja hjärnan ren från sådant samtidstrams och hitta något relevant för vårt samhälle här och nu.

För att ett samhälle, åtminstone ett samhälle där de flesta av oss skulle vilja leva, ska fungera väl så måste dess medlemmar ha vissa rättigheter och vissa skyldigheter. Jag tror att vår tid, vilket betyder en historisk period som började för femtio år sedan, med ökande frenesi har koncentrerat sig på att utveckla och värna om människors rättigheter och samtidigt sopat medborgarnas skyldigheter under mattan.

Låt mig ta ett exempel. Varför ska barn gå i skolan? Jag har frågat några barn och när de övervunnit chocken över den ovanliga frågan så brukar de komma fram till något vagt om att syftet är att de ska kunna försörja sig på något bättre sätt än att leva på bidrag resten av livet. Men de verkar inte ha någon känsla av de har några andra skyldigheter att anstränga sig än de ambitioner som eventuellt växer ur deras eget bröst. Utbildning är en rättighet som bara finns där och om de har svårt att tillgodogöra sig utbildningen så är det utbildningsanordnarens fel. Världen är inrättad för deras skull. De anser sig ha en rättighet att förverkliga sig själva, om det behövs så på andras bekostnad.

Men när skolplikten infördes i Sverige år 1842 så var det inte för att tillgodose varje barns rätt att förverkliga sig själv. Skolplikt innebär att skattebetalarna finansierar skolor och tvingar barn och ungdomar att utnyttja denna gratistjänst efter förmåga. Det gjorde skattebetalarna inte framför allt av välvilja mot barnen (som de ju inte kände personligen), utan för att de ville få något tillbaka. När skattebetalarna bjöd på utbildningen så fick barnen en skyldighet att förvalta gåvan genom att ställa sig i gemenskapens tjänst. En ung människa utbildades inte till kirurg eller konsertpianist för att själv ha glädje av sin kompentens utan för att gemenskapen skulle dra nytta av färdigheterna.

För femtio år sedan inskärptes fortfarande barnens skuld till gemenskapen. Det ställdes krav på dem att göra läxorna, att komma i tid till lektionerna och uppmärksamt lyssna på lärarna för att förkovra sig efter förmåga. Varför ska skattebetalarna finansiera en skola där en stor del av tiden går åt till att ungarna odisciplinerat ska bråka med varandra och med läraren?

Undervisning är en förmån som den samhälleliga gemenskapen bjuder på för att få något tillbaka. Den samhälleliga gemenskapen, det vill säga skattebetalarna, har inte hur mycket pengar som helst och måste därför göra prioriteringar. Den vill inte slösa pengar på omöjliga projekt. Till exempel måste utbildningen därför portioneras ut så att den gör största möjliga nytta per krona vilket betyder att man inte ska tvinga barn att gå längre i skolan och i högre utbildningar än de har förutsättningar att utnyttja på ett för gemenskapen nyttigt sätt. Skolan ska inte påtvinga ett enskilt barn en större moralisk skuld till gemenskapen än barnet kan återgälda.

Det här med skolan är bara ett exempel. Rent allmänt har Sverige under det senaste halvseklet lagt de medborgerliga skyldigheterna på hyllan. Människorna har blivit bortskämda av det allmänna välståndet och av en välfärdsstat som hellre vill agera jultomte än rytande fänrik på en kaserngård. Den här attitydförändringen är förklarlig och kan överleva på kort sikt men den historiska erfarenheten lär oss att det slutar i förskräckelse. Hur många exempel i historien finns det inte på att barn till rika föräldrar slösar bort sina tillgångar genom ett ansvarslöst leverne och hamnar i fattigdom?

Vi behöver en politik som bygger på det som det sunda förnuftet redan för länge sedan anat, nämligen att ett samhälle som glömmer bort att ställa krav och inskärpa skyldigheter i sina medlemmar på sikt är dömt till undergång. Jag tror att detta är skälet till det förfall som så många svenskar oroar sig över.

Det goda samhället är en gemenskap av människor som känner sig förenade av en samfälld strävan att göra något bra av tillvaron. Det behöver inte vara märkvärdigare än att folk litar på varandra och ständigt får denna tillit bekräftad av att nästan hela tiden sköter sina åtaganden efter förväntan. (Som när kylvattenpumpen i min bil la av vid Härad i Sörmland på E20 sommarens varmaste dag, som råkade vara en söndag, och det tog mindre än tre timmar att få bilen bogserad till en verkstad och mig placerad bakom ratten i en hyrbil för att fortsätta färden. Då kände jag förnyad tillit till Sverige.)

Men sådant kommer inte av sig själv. Gud har inte placerat pliktkänslor i varje nyfött barn. Sådant måste inpräntas i det uppväxande släktet av vuxna människor. Det är denna insikt som borde artikuleras av politiken och dessutom implementeras i dess beslut och regelverk. Det är lätt att komma ihåg de två ledord som behöver predikas: krav och skyldigheter. Dessa ord ska ständigt stå i ljusskrift framför oss. (”Ja, driv oss samman med gisselslag och blåaste vår skall knoppas” diktade Verner von Heidenstam. Det har jag aldrig begripit. Kanske gör jag det nu.)

Men vad är då den gemenskap som människorna kan samlas kring? Såklart att det finns en massa lokala gemenskaper som familjen, släkten, församlingen, centerpartiet, idrottsklubben, killgänget som seglar, fackklubben, villaföreningen och så vidare. Men den gemenskap som jag tror behövs omfattar alla dessa och många därtill och måste därför ha sin existens på ett högre plan. Jag har aldrig upplevt och kan inte föreställa mig något mer praktiskt, användbart och tilltalande än nationen, i det här fallet Sverige.

Därför tror jag att vårt lands ledare – tvärtemot vad sådana som Mona Sahlin förkunnat i decennier – bör hylla Sverige och värna vår kultur. Rättigheter, skyldigheter, medborgarskap och den svenska flaggan hänger ihop på ett välgörande och ömsesidigt förstärkande sätt. Jag tror att detta enkla budskap, om det fick genomsyra svensk politik, ganska snart kunde återställa nationens framtidstro. (Det som Heidenstam åkallade i dikten, som just hette Åkallan och löfte, var Sverige och den svenska kulturen: ”du folk, du land, du språk, som blev vårt, du vår andes stämma i världen”.)