Genom åren har jag deltagit i en hel del debatter av olika slag, och ofta har de blivit ganska livliga. Men även de mest hetsiga debatterna har ofta följts av något som faktiskt blivit till respekt och vänskap, och idag räknar jag många av mina meningsmotståndare som goda vänner. En fruktbar debatt, som faktiskt kan leda till något bra, är inte särskilt svår att få till om man bara försöker vara öppen för meningsmotståndarens argument. Ibland kan man hitta både en och flera gemensamma nämnare och därför har jag idag vänner i de flesta politiska grupperingar och även bland utövande av olika religioner.

De enda tillfällena då jag upplevt att det varit totalt omöjligt att resonera har varit då jag försökt debattera med personer från den yttersta vänsterkanten – eller rättare sagt den egendomliga kant som kallar sig vänster men som har ytterst lite med traditionell vänsterideologi att göra. På den kanten befinner sig människor från de flesta politiska grupperingar, de förenas inte av någon politisk ideologi utan av en vag värdegrund som de egentligen aldrig behöver redogöra särskilt noga för. Det som förenar dem verkar främst vara att de tror sig sitta inne med Sanningen och därför inte behöver lyssna till andras argument. De är, om man ska vara ärlig, inte helt olika religiösa fanatiker även om de tillber något annat än den traditionella gudsbilden. Den som tror sig sitta inne med den absoluta Sanningen tar sig dessutom gärna rätten att förvanska vad meningsmotståndaren säger, för att det ska passa in i den egna världsbilden.

2014 gjorde Stefan Löfvens ett uttalande på sin Facebooksida, i samband med Hamas raketbeskjutningar av Israel. Hans budskap var att Israel har rätt att försvara sig, men att det måste ske proportionerligt, något som enligt medierna orsakade en ”kritikstorm”. Men när jag började granska Facebooksidan upptäckte jag ganska snabbt att det inte riktigt var med sanningen överensstämmande. Många var de som instämde i Löfvens åsikt, och det som medierna kallade kritikstorm bestod till största delen av antisemitiska och nazistiska kommentarer.

När jag skrev om detta i en debattartikel i Folkbladet blev jag utsatt för en smutskastning utan like. Att jag hade mängder med skärmdumpar som bevisade det jag skrivit var ointressant eftersom jag hade avslöjat något som inte passade in i den rådande värdegrunden. Allt var plötsligt tillåtet, från samtal till vänner och bekanta till upprörda krav till olika publikationer om att jag inte skulle tillåtas skriva mer.

Jag ska villigt erkänna att det besinningslösa hatet både chockade och skrämde mig. Jag var inte förberedd på exakt hur illvilliga vissa människor blir när de jagar i flock. Men allt går över, även skitstormar, och när man väl kommer ut på andra sidan inser man att livet finns kvar och väntar. Jag trodde också att jag blivit mer eller mindre immun mot förvåningen över att det finns människor som faktiskt strävar efter att missförstå.

Riktigt så var det inte, upptäckte jag nyligen, då jag tog mig för att skoja lite med en väderrapport där man utmålade åska som ett symtom på klimatförändringarna och per omgående blev kallad för ”förnekare” och ”skithög” av en bekant. Då infann sig förvåningen på nytt. Jag hade faktiskt trott – jag ville tro – att det fortfarande var möjligt att skämta om sensationsjournalistik och absurda överdrifter. Men så är det inte. Inte i Sverige 2019. I Sverige 2019 blir man kallad för en skithög om man skämtar om fel sak.

Det är inte särskilt längesen man kunde skämta om det mesta i Sverige och övriga västvärlden. Om nyhetsrapportering och väderrapporter, om vetenskap och religion, om små och stora samhällsfenomen och trender och – inte minst – om just de heliga korna. Det blir allt tydligare att vi är på väg bort från det samhällsklimatet. Men de samhällen där man inte får skämta om de heliga korna kännetecknas generellt av totalitarism i högre eller mindre grad. Är det verkligen dit vi vill?