För tjugo år sedan var jag en entusiastisk anhängare av den då så populära teorin – som fortfarande överlever i den officiella svenska politiska diskursen – att eländet i eländiga länder, exempelvis Irak, berodde på grymma och korrupta ledare, i detta fall Saddam Hussein, och att den rätta politiken för anständiga länder som USA och Sverige var att ta ut dessa ledare för att deras folk, törstande efter demokrati, skulle kunna bilda partier, genomföra demokratiska val och gradvis utstaka en väg att förvandla sig till moderna, lyckade länder som Finland och Norge.

Det var inte bara jag som anslöt mig till den teorin, utan även USAs president George W. Bush som med ledning av detta tänkande anföll Irak år 2003 och snart hade fått död på Saddam Hussein. Men utvecklingen gick inte enligt plan utan eländet blev i stället ännu eländigare.

När människor går på självanlagda minor brukar de, tror jag i alla fall, börja fundera över sina missgrepp. Men i det här fallet verkade USA inte göra det (och Sverige har ingen tillräckligt avancerad debatt för att ens riktigt notera vad som sker i omvärlden vilket troligen beror på att vi är så envist fokuserade på vår humanitära stormaktsgloria att inget som sätter vår godhet i fråga kan tas upp till diskussion).

I stället för att ta lärdom gjorde USA om precis samma misstag vid två tillfällen, i Libyen, där Muamar al-Gaddafi togs ut av Nato med svenskt militärt bistånd år 2011 med åtföljande kaos, och i Syrien, där USA investerade sitt krut och sina dollars på att till varje pris detronisera härskaren Bashar al-Assad. Detta var för mig ofattbart. Hur kunde västvärlden efter de två bevisade misslyckandena Irak och Libyen satsa på att göra om samma sak i Syrien?

Folk som liksom jag har så svårt att tolka skeendena i Mellanöstern kan få ledning av Patrik Paulov, före detta utrikeschef på tidningen Proletären, som i boken Syriens tystade röster, Karneval förlag, ger åtminstone några kraftfulla ledtrådar. Kanske är Paulov partisk till Bashar al-Assads förmån. Det kan jag inte bedöma. Men Paulov ger ett annorlunda perspektiv som jag sedan 2011 längtat efter att få presenterat.

En sak som förbryllat mig är vem som egentligen stridit mot president Bashar al-Assad. Den officiella linjen i västerlandet har varit att det syriska folket i den arabiska vårens anda reste sig mot förtryckaren Assad. Men vem det syriska folket är har jag aldrig fått kläm på. Att jihadister i olika förklädnader och under olika täcknamn figurerat har varit tydligt, men dessutom har det talats om en liberal och allmänt västvänlig opposition mot Assad som fått enorma mängder stöd från USA (dock att vapnen oroväckande ofta tycks ha hamnat hos jihadisterna).

Paulov – och jag hoppas jag inte feltolkar honom – gör rent hus med dessa föreställningar. Det syriska kriget har hela tiden stått mellan å ena sidan staten, det vill säga Bashar al-Assad och den syriska armén, och å den andra sunnimuslimska jihadister mer eller mindre nära knutna till Muslimska brödraskapet. Det syriska folket har på det hela taget stått på Assads sida och desto mer ju mer de fått tillfälle att betrakta jihadisternas grymma förtryck i de områden de lyckats ”befria”.

Men hur kan amerikanerna och andra västländer ha bortsett från detta? Kunde de inte med hjälp av sina spionorganisationer studera vad som skedde på den syriska marken? Varför fortsatte de att i praktiken stödja de sunnimuslimska jihadisterna även om de låtsades att stödet gick till någon sorts lokala folkpartister? Varför skulle de ge sig på Assad? Här kommer Paulov med information som, skam till sägandes, var obekant för mig.

USA hade inte alls underlåtit att dra slutsatser av sitt misslyckande i Irak. Den felaktiga amerikanska premissen hade varit att hela det irakiska folket skulle välkomna idén om frihet och demokrati. Men så blev det ju inte. Det blev bråk i stället. Washington var tvunget att tänka nytt. Vilka araber kunde man lita på och vilka skulle alltid vara ens fiender?

Paulov menar på, som det verkar, stabila grunder att misslyckandet i Irak vid pass år 2006 föranledde ett skifte av strategiska doktriner i Washington:

Enligt den nya inriktningen är det inte längre al-Qaida som är huvudfienden i Mellanöstern. I stället är det ”shiaextremismen” i form av Iran, libanesiska Hizbollah, irakiska Sadrrörelsen och Syrien som anses utgöra det verkligt stora hotet mot USA.

Detta är sensationellt. al-Qaida låg bakom, tror man i alla fall, anfallen mot USA den 11 september 2001 vilket var startskottet för USAs moderna mellanösternpolitik. Fem år senare ska USA alltså ha utsett det sunnitiska al-Qaidas fiende shiiterna till sin egen huvudfiende och förvandla al-Quaida och Muslimska brödraskapet till ett slags allierade.

Inför amerikanska senatens kommitté för utrikesrelationer ska dåvarande utrikesminister Condoleezza Rice ha talat om ”en ny strategisk inriktning” och påpekat vikten av att separera ”reformisterna” i Mellanöstern från ”extremisterna”:

Enligt Rice tillhörde de sunnitiska staterna som Saudiarabien de reformvänliga, moderata krafterna i regionen medan Iran, Syrien och Hizbollah tillhörde gruppen extremister som valt destabiliseringens väg.

Problemet med Bashar al-Assad, enligt detta synsätt, var inte att han var grym och korrupt i allmänhet – i den mån han faktiskt var det; Paulov tvivlar och tror inte ens på att han låg bakom de uppmärksammade gasattackerna mot civilbefolkningen – utan att han tillhörde shiaextremismen. Jag tror inte att svensk politik någonsin hängt med i dessa svängar. Sverige, liksom EU, hatade – och kanske fortfarande hatar – Bashar al-Assad för att han grym och korrupt trots att han, enligt Paulov, har stort stöd hos sitt folk. Det här med att vi bör stödja Muslimska brödraskapet med närstående jihadistiska krigare mot Bashar al-Assad har nog aldrig riktigt uttalats i svensk politik.

Men om man betraktar utvecklingen idag, inklusive USAs upptrappade kamp mot prästväldet i Iran, i ljuset av den stora strategiska omläggningen i Washington år 2006 så verkar det lite mer begripligt.

I övrigt handlar boken mycket om hur kriget i Syrien är ett resultat av att främmande länder stött var sin favoritgrupp bland Assads motståndare och om hur partiskt västerländska medier, kanske framför allt svenska, rapporterat till den syriska statens nackdel och till de upproriska jihadisternas fördel.

Dessutom redovisas en tokrolig historia om hur svenskt bistånd gått till organisationer med anknytning till sunniextremistiska jihadister utan att de ansvariga svenska myndigheterna tycks ha begripit. Jag som jobbat i tio år med svenskt bistånd kan vitsorda att den sortens lättvindighet är Sveriges normala biståndsteknik. Hjärta – hjärna = pannkaka.