Eftersom jag inte har tillstymmelse till flygskam trotsade jag rådande konsensus och besökte London med omnejd ett par dagar i sommarvärmen. Mikrobryggd öl i goda vänners lag och livliga diskussioner om Brexit och sakernas tillstånd hörde till det som stod på schemat.

Jag har många vänner runt om i Storbritannien, folk från olika samhällsklasser, med olika livsåskådning och olika politiska åsikter. Det kanske låter märkligt för vissa i dagens hyperpolariserade värld att man faktiskt kan ha vänner som inte tycker exakt likadant som man själv om exakt allt, men det kan man faktiskt. Det fanns ju en tid när man lärde känna folk i verkliga livet, och inte sökte sig till likasinnade på snäva internetforum. Och om man har kärt känna någon förutsättningslöst och kommit fram till att man båda gillar samma fotbollslag, tycker att Pulp Fiction borde ha fått 1994 års Oscar för bästa film istället för Forrest Gump, föredrar en medium rare köttbit framför sjötunga eller vad det nu kan vara, då blir det inte lika lätt enkelt att hata personen ifråga bara för att han eller hon röstar på ett annat parti än man själv eller tycker något annat om EU.

Min engelske vän Matt ägnar större delen av sitt liv åt att rädda utslitna rid- och travhästar och ge dem en fin sista tid i livet. Han är också självutnämnd munk, med en i högsta grad hemsnickrad religiös tro, och menar att ett England utanför EU per automatik kommer att bli en så kallad failed state – en kollapsad stat – om den inte redan är det. Jag tror inte att han skämtade när han sa att ölen han svepte var en gravöl över det förfärande att Boris Johnson blivit landets nye premiärminister.

Hans bäste vän Kevin är hans motsats i det mesta. Han är gift och skild tre gånger, med fyra numera vuxna barn, och bor i centrala London där han jobbar som taxiförare. EU är han dödstrött på – han ser unionen som federalistisk och förtryckande och bryr sig inte ett dugg om ifall det blir en mjuk eller hård Brexit, bara han slipper vara med. Och Matts gravöl blev Kevins glädjeskål.

Att diskussionerna blir livliga, till och med hetsiga, när Matt och Kevin ses är alltså inte att undra på. Men de hatar inte varandra. De kallar inte varandra för ”lågpannade” eller ”fascister” eller vad det nu kan vara, bara för att de röstade på olika sidor i folkomröstningen om EU. Deras vänskap inleddes för många år sen, långt innan folk började härja på sociala medier, och en sådan vänskap tål till och med Brexit. I alla fall om man bjuder till lite. Och det gör de, båda två.

Det är därför den verkliga världen är så befriande. Därför att det krävs mer eftertanke och mer ansträngning än det krävs för att sitta och hamra fram 140 tecken på Twitter. De överdrivna epitet som blivit de sociala mediernas och kommentarsfältens signum använder vi inte särskilt ofta verkliga livet. Det behövs en skyddande skärm, kanske rentav ett alias, för att folk ska våga spy galla över oliktänkande.

På sociala medier är Brexit ett rött skynke, som tycks väcka de lägsta instinkterna hos människor – inte minst hos svenskar. Och jo, det är generellt remainsympatisörerna som är värst, av den enkla anledningen att det på något sätt anses vara ”rätt” att stanna kvar i EU och ”fel” att vilja gå ur. Därför är det fritt fram att idiotförklara den dryga halva av den brittiska befolkningen som röstade för ett utträde ur EU, och det tycks till och med vara accepterat att antyda att de är något slags fascister. Men det är inte särskilt längesen vi själva hade en diskussion om huruvida vi alls skulle gå med och då var tongångarna något annorlunda. En god vän, med hemvist i Moderaterna, minns tydligt hur han själv blev kallad fascist för att han var för ett medlemskap.

Så mycket kan det alltså svänga på relativt kort tid. Men då, när vi själva röstade om medlemskap, fanns det fortfarande en diskussion. Ett samtal. Men med allt fler människor som lever livet på sociala medier, i snäva åsiktsbaserade små grupper, istället för att ta sig tid att lära känna människor på riktigt börjar samtalen dö ut. Och vad får vi istället? Hätsk polarisering, från högsta ort ner till gräsrötterna. Men så behöver det inte vara. Det är mina vänner Matt och Kevin två alldeles ypperligt levande – och livliga – bevis för.