Bitte Assarmo: Rötterna är bland det viktigaste vi har

Bitte Assarmo

Bitte Assarmo

Jag är en släktkär person, om någon nu missat det. Och jag är av den åsikten att rötterna är bland det viktigaste vi har – men inte bara rötterna till våra ena släktingar utan till tidigare släkten rent generellt. Först när vi till fullo förstår vad människor gjort för att ta hand om de sina, för att förkovra sig, för att leva sina liv på ett så gott sätt som möjligt, kan vi också uppskatta det vi har idag och förstå hur bräcklig välfärden är.

När jag tänker på de som gick före tänker jag ofta på min morbror Sven. Sven Alex Runo Melin var min äldsta morbror och var född 1911. För mig har han alltid betytt något speciellt. Han var nämligen både heltidsarbetande bonde och författare, krönikör och konstnär. Det är minsann inte illa, särskilt för en människa som enbart gick sex år i folkskola.

Redan när Sven var en liten knodd började han dikta ihop små ”böcker” bestående av äventyrsberättelser och skildringar av vardagslivet i den värmländska bygden. Mot den blygsamma summan av två öre lät han sina kamrater låna och läsa berättelserna. Lärarna fick betala fem öre för att läsa hans verk. På det sättet kunde han få ihop fem-sex öre på en enda rast och det var en betydande summa för en liten bondpojke på 1910-talet.

När han var tolv år, 1923, blev han publicerad för första gången – i Folkskolans Barntidning. Men även om skrivandet upptog alltmer av hans tid hade han också andra plikter. Det förutsattes att Sven skulle arbeta jämsides med sin far och sin yngre bror på åkrar och fält, och skrivandet fick han ägna sig åt när arbetsdagen var slut. Många och långa var de kvällar då han satt med flitens lampa tänd i sin kammare, i full färd med att skapa en ny historia om den värmländska landsbygden och dess människor – eller, för den delen, kluriga deckarnoveller till Kvällsstunden och Hemmets Veckotidning och en och annan teaterpjäs. Med pennan, förstås – ända tills i början av 1930-talet då hans far kom hem med en skrivmaskin.

Glädjen stod naturligtvis högt i tak över ett så modernt hjälpmedel – och skrivglädjen tog sig nya uttryck när Sven äntligen slapp skriva för hand. Min mor pratade ofta om hur hon somnade till knattret från hans skrivmaskin, som kunde pågå till långt in på nätterna. Trots det var han bokstavligt talat uppe med tuppen morgonen därpå.

Det dröjde inte förrän lokaltidningarna fattade intresse. Genom åren skrev Sven mängder med krönikor och berättelser om vardagslivet på den värmländska landsbygden för Kristinehamnsposten och andra lokala tidningar. Han återgav ofta vad äldre generationer muntligen berättat om seder och bruk, om sägner och skrönor och sedan fick hans egen fantasi göra resten. Men Sven ville mer – han ville bli romanförfattare. Och 1957 debuterade han med boken Värmlandsgubbar. Fyra år senare köpte Rabén & Sjögren in hans ungdomsbok Ofred kring Klövsjöbergen och därefter låg hans böcker med jämna mellanrum på bokhandelsdiskarna.

Sven A. Melin höll sitt författarskap vid liv i sextio år. Hans böcker handlade ofta om fattigt folk; om statare och torpare, om småbönder och om pigor och drängar. Han skildrade det vardagsnära, helt enkelt, trogen den värmländska berättartraditionen. Men han skrev också faktaböcker, bland annat Vargen som handlar just om vargen, och om myter och fakta kring detta älskade och hatade rovdjur som också är Värmlands landskapsdjur.

När jag på senare år läst om de romaner och många av de krönikor som Sven skrev inser jag att han var en sällsamt träffsäker skildrare av den värmländska folksjälen. Det var sannerligen välförtjänt när han 1980 belönades han för sitt livsverk med Kristinehamns kulturpris för ”sin gärning att på ett för alla tillgängligt sätt ha gjort sin hembygds historia känd”.

Min morbror Sven älskade sitt Värmland och sin hembygd, och tillbringade sitt liv med att både odla den värmländska jorden och skriva om den. För honom var kulturpriset – och den högst sanna motiveringen – den finaste utmärkelse han kunde få. Och för mig är det alltid en sann glädje att kunna plocka fram en av hans böcker ur bokhyllan och sjunka in i hans livfulla skildringar av mitt kulturarv.

7 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Rötterna är bland det viktigaste vi har

  1. Staffan W skriver:

    Jag skulle kunna skriva något liknande om min far, född 1910 i Molkom och faderslös sedan 7 års ålder och hans livslånga kamp och sedermera nöje att skaffa sig utbildning och kunskap. Varmlanning, Gu bevars!

    Gillad av 4 personer

  2. Svenge skriver:

    Bra Bitte! Jag kan bara fylla på med att innan Din morbrors generation finns nog mest muntlig tradition. Något som man lyssnade till och förde vidare. Tyvärr var det inte många som gjorde som Sven A. R. Melin. Bevara det värdefulla!

    Gillad av 2 personer

  3. Trikarn skriver:

    Det är trevligt att vara släkt med dig Bitte. Din farfars farmors farfar är också min mormors farfars morfar. Soldaten Anders Svensson Hagman från Molla, född c:a 1746.

    Gillad av 3 personer

  4. Stefan Sewall skriver:

    Håller med. Släktband och kontakt med och kunskap om våra anfäder är vitalt för vårt perspektiv på tillvaron. Att lyssna på äldres erfarenheter har varit väldigt viktigt för mig och har troligen gjort mig till en annan människa. Jag tillbringade mycket tid hos min mormor och morfar som litet barn och det var väldigt bra. Jag blev också medveten om tillvarons föränderlighet. När mormor berättade om sin barndom från år 1900 och till första världskriget så var det som en annan värld. Minnena av det har varit ytterst viktiga för mitt perspektiv på livet senare i vuxen ålder.
    När mormor berättade om sin far som var 8 år 1868 då alla hans syskon dog av svält var det en tankeställare för mig som då var 12. Jag förstod att välståndet bara var en knapp mansålder gammalt. 1867 var det mkt sen och kall sommar, frost och snö i maj/ juni. 1868 var sommaren snustorr liksom 2018. Inget regn på hela sommaren. Skörden torkade bort. Folk dog som flugor. Rekord-emigration. Många av mormors syskon och släktingar emigrerade och finns nu i Minnesota. En fjärdedel av Norges befolkning emigrerade till Amerika.
    Jag tycker det är fantastiskt och också skrämmande att ha fått höra en direkt ögonvittnesberättelse från fattigsveriges värsta svältkatastrof bara över två generationer. Från far till dotter till mig. Längre bort är det inte. Vi ska vara glada att mormor och morfar och alla andra svenskar har jobbat och slitit så mycket i sina liv som bondpigor och drängar så att vi i våra generationer fått det så bra. Mormor kom från utfattigt torparliv, 12 pers i ett rum och kök, utan bekvämlighet och fick på ålderns höst uppleva fantastiska förbättringar med alla moderna tekniska under som kallt och varmt vatten och avlopp och bad och toa, el och telefon och radio och tv och kyl och frys och elspis och mikro, bilar och flygresor. Inget av detta fanns eller hade hon en aning om som barn.
    Det var vedspis och utedass och vatten i brunn och jordkällare för maten. Salt sill och kärv spartansk mathållning. Fattiga kläder som ärvdes från barn till barn.
    Lönen som piga var 16 kr i månaden när skolan var slut vid 12 åå 1912. Hon gick genom skogen till skolan, hon sade 2 mil, men jag tror hon misstog sig på sträckan.

    Gillad av 3 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.