Man kunde tro att det här med invandringen är en fråga som ställde två grupper i konflikt med varandra, å ena sidan migranterna och å den andra ursprungsbefolkningen. I framtiden, när motsättningarna skärpts, kommer det nog att bli så. Men idag är det inte migranter och svenskar som står emot varandra i migrationsfrågan utan svenskar och svenskar.

Den inre utlänningskontrollen kan tjäna som åskådningsexempel. Mellan åren 2009 och 2014 bedrev polisen i samarbete med Migrationsverket och Kriminalvården projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete. Syftet var just inre utlänningskontroll i enlighet med Utlänningslagen 9 kap 9 § där det stipuleras att ett antal myndigheter har rätt att, vid misstanke, kontrollera om en person har rätt att befinna sig i Sverige.

Antalet avvisningar av personer utan uppehållsrätt i Sverige ökade med 20 – 25 procent. Troligen var de ansvariga myndigheterna nöjda med det. Det kunde exempelvis handla om utvisningar av individer och familjer som gått under jorden för att de fått avslag på sina asylansökningar men föredragit att stanna i Sverige.

Projektet avslutades den 30 juni 2014 trots att det fungerade och trots att det hela skedde på särskilt uppdrag av regeringen i enlighet med demokratiskt stiftad lag. Polisen hade i spaningsarbetet varit hänsynsfull nog att inte ge sig på första bästa person som kunde tänkas befinna sig illegalt i Sverige utan gjort inledande sållningar såsom att kontrollera om T-baneresenärer i Stockholm hade giltiga biljetter och begära dokumentation först av biljettlösa resande. (Jag vet inte om även blonda och blåögda personer undersöktes för att förebygga anklagelser om rasism. Polisen hävdade att inre utlänningskontroll, enligt polisens egna föreskrifter, ”aldrig får ske enbart på grund av en persons utseende, språk eller namn”.)

Att Reva las ned berodde inte på att staten gjort fel utan på utomparlamentariska påtryckningar. Det började med att tidningen Re:public, som drevs av ett antal mer eller mindre välkända aktivister, skrev ett reportage om att det ofta var små barn som drabbades eftersom barnens föräldrar ibland var ”för traumatiserade för att kunna vara just föräldrar”.

Sedan utvecklades ett mediadrev mot projektet som ledde till att polisen motvilligt med svansen mellan benen avslutade projektet trots att den inte blivit påkommen med något fel. De nio JO-anmälningarna mot polisen befanns grundlösa och las ned.

Den slutsats man kan dra är att rättsstaten inte orkar stå emot om ett beslutsamt gäng aktivister drar igång sin apparat för att förmå staten att dansa efter deras pipa. I den här kampen stod alltså svenskar mot svenskar. De berörda migranterna var inte aktiva deltagare utan bara objekt i ett inbördeskrig mellan svenskar.

På det viset tycks det nästan alltid vara. När det tyska aktivistfartyget Sea Watch 3 under kommando av kapten Carola Rackete mot den italienska statens förbud tvingade sig in i Lampedusas hamn för att lämpa av en last bestående av 40 afrikanska migranter blev det ett stort bråk. Men det bråket stod i huvudsak mellan tyska aktivister och den italienska staten. Migranterna själva – eller något dem närstående intresse – deltog inte i konflikten.

Den här spelordningen upprepas från tillfälle till tillfälle, från land till land. Just nu utspelas dramat kring USAs södra gräns. Medan ett stort antal migranter försöker ta sig in i landet formerar sig ideologiska trupper som på båda sidor består av amerikaner. På ena sidan står presidenten och den verkställande statsmakten. På den andra mobiliseras ett antal krafter ur det civila samhället. Där finns inte bara mer eller mindre professionella aktivister av kapten Racketes och de svenska batikhäxornas typ, utan också härken av migrationsadvokater som räknar med uppdrag och sjukvårdsföretag som inte vill att illegala migranter ska utvisas utan tvärtom få gratis sjukvård som i Sverige. (Amerikanska sjukhus är enligt lag skyldiga att, på egen bekostnad, behandla medellösa personer som saknar sjukvårdsförsäkring, även illegala migranter.

Sjukvårdsföretagen vill att dessa patienter ska få stanna i USA och att regeringen ska betala ersättning för vården.) Där finns också ett antal i huvudsak demokratiska politiker och naturligtvis också pressen.

Min gissning är att staterna i olika länder gradvis, i takt med att konsekvenserna av migrationen blir alltmer besvärande, kommer att bli mer beslutsamma och mindre benägna att vika sig för aktivisterna. Att Italien ställer kapten Rackete inför domstol kan vara ett tecken. Det kan också vara ett tecken att den svenska regeringen, trots en mediakampanj till hennes förmån, nyligen avslagit en ansökan om uppehållstillstånd från ukrainskan Iryna Zamanova som förlorade ett ben vid terrordådet på Drottninggatan. Och vi har inte sett sista akten i dramat om Trumps mur och migrationen till USA.