Mohamed Omar: Tintin 90 år – en europeisk äventyrare

Mohamed Omar

I år fyller journalisten och äventyraren Tintin 90 år. År 1929 gav sig ut på sin allra första reportageresa till Sovjetunionen. Många resor följde. Det sista fullbordade seriealbumet, Tintin hos gerillan, utspelas i det fiktiva landet San Theodoros Sydamerika.

Det har gått fyrtio år sedan Tintin hos gerillan kom ut 1976, men inget tyder på att den belgiske hjältens popularitet håller på att minska. Efter den jihadistiska terrorattacken mot Bryssel den 22 mars 2016 blev det populärt att dela bilder av en ledsen Tintin i sociala medier. Tintin skapades ju av den belgiske tecknaren Georges Remi (1907-1983), mera känd som Hergé, och har blivit en symbol för landet, särskilt huvudstaden. När Belgien är i sorg gråter Tintin.

Det är ett sätt att hantera händelsen, ett annat sätt är vrede. Själv delade jag en bild av en röd och ursinnig kapten Haddock som vrålar ”Hämnd!” under rubriken: ”Arg belgare reagerar”. För varför är det så att högerextremt våld ska mötas med vrede och hårda tag, medan islamistiskt våld ska mötas med nedstämd passivitet och kärlek?

Jag tror att om Haddock hade fått möta jihadister i något äventyr skulle han ha drämt till dem en whiskyflaska och ett ”Pestråttor till jihadister! Jag ska lära er ett och annat!” Eller så han göra som en av Dupontarna: smyga sig på dem när de ber och ge dem en spark i baken när de minst anar det…

En Facebook-vän kommenterade under min bild att Haddock inte var belgare utan fransman från Bretagne. ”Jaha”, svarade jag, ”men han är en belgisk produkt”. Dessutom vet man inte säkert vad Haddock har för påbrå. Det är till och med troligt att han är lika belgisk som sin vän Tintin. I äventyret Koks i lasten kan man se kapten Haddock och Tintin visa sina pass vid en passkontroll. Båda har belgiska pass.

Fransk eller belgisk? Tintin är en väldigt europeisk berättelse. Lusten att ge sig iväg för att upptäcka och utforska har präglat europén ända sedan grekernas dagar. Den äldsta bevarade europeiska litteraturen utgörs av Homeros två episka diktverk, Iliaden och Odysséen, som ska ha skrivits omkring 700 f.Kr. Det senare handlar om Odysseus tioåriga äventyrliga färd på hem till sin ö Ithaka, där han är kung, efter det tioåriga Trojanska kriget.

Under denna tid gav sig antikens greker iväg för att grunda ett stort antal kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster. Den första boken om geografi skrevs av Hekataios från Miletos på 500-talet f.Kr, och den byggde på hans egna resor. Denna upptäckarlust, äventyrlighet och nyfikenhet är något som har präglat den västerländska civilisationen från de grekiska expeditionerna fram tills månlandningen den 20 juli 1969 då Neil Armstrong yttrade orden: ”Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten”.

Från Odysseus till Armstrong. Men däremellan kommer Tintin! Seriefiguren landade nämligen på månen redan 1953 i albumet Månen tur och retur, del ett. Tintins europeiskhet märks också i hans intresse för andra kulturer. Europas museum är fulla av föremål för hela världen. Européer har lärt sig alla språk världens språk. Utan européernas insatser hade kineser, indier, egyptier och andra stora civilisationer vetat mycket mindre om sin egen historia.

Det finns en lustig scen i Det svarta guldet som illustrerar ett verkligt fenomen, något som de flesta svenskar i det moderna, mångkulturella samhället upplever. Jag tänker på det faktum att vissa muslimer inte vill, eller inte klarar av att, anpassa sig till den svenska kulturen utan fortsätter att leva som man gjorde i hemlandet. I Tintinalbumet är det Emir ben Kalish Ezabs som son flyttat in på slottet Moulinsart. Hans följe slår upp ett tält i salen! De befinner sig i ett franskt slott, men vill leva som hemma i Arabien, eller snarare i det fiktiva landet Khemed.

27 reaktioner på ”Mohamed Omar: Tintin 90 år – en europeisk äventyrare

  1. oerdoeg skriver:

    Scenen som återges i den sista rutan är från äventyet ”Koks i lasten”, inte ”Det svarta guldet”. Och emiren själv befinner sig hemma i Khemed, där han kämpar om makten om en rival.. Men emiren har skickat sin avskyvärde lille gosse Abdallah till tryggheten på Moulinsart. Ungen och hans betjäning reser dock hem igen i salbumets slut, så fort det blivit lugnt i Khemed.
    En historia som på ett groteskt vis kan ses som en allegori över läget i Europa idag, men tecknad för över 60 år sen.

    Gillad av 1 person

    • Anders L. skriver:

      Men med den skillnaden att numera blir det avskyvärda lilla ankarbarnet Abdallah kvar här i Moulinsart med sin betjäning och vägrar resa hem ens när det är fred i Khemed.

      Gillad av 1 person

  2. Jari Norvanto skriver:

    ””Arg belgare reagerar”. För varför är det så att högerextremt våld ska mötas med vrede och hårda tag, medan islamistiskt våld ska mötas med nedstämd passivitet och kärlek?”

    Ja, varför ska det vara så? Det är den påbjudna, inövade responsen som regimen och dess bandhundar kablar ut. (Fast det där med ”högerextremt våld”, såsom nazistiskt våld, som ju är vänster även det?) Dramaturgi enligt formulär A.

    Och de dagliga doserna misär från ‘shithole countries’ i regimens nyhetsmegafoner misstänker jag har flera syften, eller åtminstone flera effekter på publiken: fokus bort från den inhemska, svenska misären och korruptionen, och indoktrineringen att vi har det så bra så vi ska beredvilligt gå med på höjda skatter och acceptera förfallet inrikes.

    Gillad av 1 person

  3. Benjamin Dhover skriver:

    Idag hade Tintin varit helt omöjlig, såvida han inte var en transsexuell vänsteraktivist som kämpade mot apliknande nationalister (givetvis i ridstövlar och bruna skjortor) och gjort sig lustig över deras ”islamofobi” vid varje tillfälle. Givetvis måste Haddock bytas ut mot en fet, svart kvinna som kan hålla förebrående, halvsidelånga SJW-tal ett par gånger per album om Den Evige Vitingens oändliga ruttenhet och deras bottenlösa arvsskuld för all världens ondska. Dupontarna kan vara chica läderbögar i lackstövlar med gigantiska analdildos i bagaget, medan hunden Milou klarar sig med att få svart päls istället för vit.

    Gillad av 3 personer

      • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

        Det där med Örnnästet får du förklara.
        Minns att jag älskade Alistair MacLean som ung. Det var min introduktion till ”vuxenböcker”. Min absoluta favorit, och tror jag, den första jag läste, var Fruktan är mitt vapen. Även om Kanonerna på Navarone och Örnnästet har blivit klassiker genom filmerna (han skrev en uppföljare till Kanorna på Navarone kallad Styrka 10 från Navarone, men vet inte om de någonsin gjorde film på den).
        Favoriten bland romaner med en twist är Det gyllene mötet, som tyvärr gjordes en film på som fullständigt sabbade det härliga slutet genom att byta ut twisten till ett reguljärt pang-pang-slut i sämsta Hollywood-stil.
        Jag älskade Marionett i kedjor, Åtta glas, Station Zebra, Festen vid grottorna, Natt utan slut, Sista båt från Singapore …
        Men på 70-talet verkade det ha hänt något, för jag tyckte Full fart mot döden och Cirkus var patetiskt dåliga. Böckerna blev så pekoralistiska att det gjorde ont att läsa dem. Jag har undrat många gånger om han råkade ut för en hjärnblödning eller nåt sånt. Eller så var översättningarna kass. Jag har med tiden kommit att inse att en dålig översättare kan sabba en annars bra bok fullständigt.

        Gillad av 1 person

      • Mv skriver:

        Vad menas, bövlar anamma och regera, sätt snurr på rodret! Kurs 180 grader från pk! Lämna finjusteringen till pk, när de bestämt sig, snurra 180 grader. Så om plastpåsar skall förbjudas, köp dubbelt så många, ogillas Tintin av någon från kultur X, köp Tintin i Kongo!

        Gillad av 1 person

  4. phnordin skriver:

    Tintin har format en hel generation fransmän under 50 till 80 talet. Asterix tog förmodligen över alltmer under senare hälften av 70-talet. Andra seriefigurer t.ex. Alix hade stort inflytande under Tintinperioden. Franskt serietecknande står fortfarande på hög kreativ nivå.

    Gilla

  5. Matte skriver:

    Det ger perspektiv att läsa äldre klassisk litteratur. Inget nytt under solen, i stort sett. Och på tal om upptäckare…

    Just nu håller jag på med Robinson Crusoe, som publicerades 1719, dvs för exakt 300 år sedan. I inledningen av boken försöker fadern övertala sin son att stanna hemma: Han ber på sina bara knän och gråter. Man ska vara tacksam om man föds in i medelklassen och Robinson Crusoe skulle kunna få ett bekvämt liv om han övertar det som hans far lämnar till honom. Det hårda livet finns i botten och i toppen av samhället. Kungar och adelsmän har sin heder och sina rikedomar att oroa sig för. Det tär. Och i botten är livet fysiskt hårt. Det tär. De som går till sjöss är antingen mycket fattiga (botten) eller mycket ärelystna (ofta toppen), så att lämna livet i ‘medelklassen’ för att gå till sjöss vore vansinne och skulle troligen ångras.

    Gillad av 1 person

      • Matte skriver:

        Hittills har jag avverkat två år, av totalt 28 år. Ännu ingen Fredag. Intressant hur han försöker bygga upp sin kultur så gott han kan.

        Mitt liv (inklusive jobbet) ter sig ganska bekvämt.

        Gilla

  6. Stefan J skriver:

    Hergé var uppenbarligen före sin tid, inte bara vad gällde månlandning. Tintin var en av mina absoluta seriefavoriter i ungdomen.

    Gilla

  7. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Ha, jag visste att scenen där Dupont (eller var det Dupond, de har lite olika stuk på sina mustascher, men jag har aldrig lärt mig skilja på dem … lite research ger vid handen att sparkaren är Dupont) skulle dyka upp.
    Tänkte också på det att Tintin var före Armstrong. Dessutom lyckades Tintin med konststycket att hitta vatten på månen. Minns hur jag uppslukades av Månen tur och retur del I och II i mellanstadiet. Nu, sett i backspegeln, är jag grymt imponerad av hur realistisk både själva berättelsen och skildringen av månen är. Fast raketens V2-stuk ger mig lite obehagliga rysningar.
    I min ”research” på Dupontarna spårade jag givetvis in på Månen tur och retur, och eftersom Tintins ”Cape Kennedy” är beläget i det fiktiva landet Syldavien var jag tvungen att kolla på det. Hajade till när det på wikipedia står:
    »Huvudstad är Klow, vilket betyder ”den mångkulturella staden”, och har 122 000 invånare.»
    Det där luktade lite väl mycket politiskt korrekt historierevision, så jag kollade givetvis på engelska wikipedia, och se:
    »The capital of Syldavia is Klow. The city was founded in the 10th century by the invading Turks and was then named Zileheroum. … and Zileheroum was renamed to Klow, meaning ”freetown” from kloho (”freedom”) and ow (town).»
    Enligt min mening inte alls samma sak, även om man med någon långsökt tolkning som innefattar den mångkulturella staden Freetown i Sierra Leone kan få det till det.
    Jag undrar vad franskspråkiga källor säger, och framför allt om, och i så fall vad, Hergé själv har gett för förklaring till namnet.

    Gilla

    • Klas Göran skriver:

      Där behagar någon svensk wikipedist skämta aprillo.

      Om jag mins rätt så står (stod i a f) det t o m i det svenskspråkiga seriealbumet att Klow kommer från ”kloho”, erövra, och ”ow”, stad (det står förövrigt så i franskspråkiga Wikipedia). ”Klow” betyder alltså ”erövrad stad”, enligt Hergé. Det påhittade ”kloho” skulle kunna vara inspirerat av tyskans ”klauen”, stjäla.

      Men det är i a f kreativt att gå in på Wikipedia och förvränga artiklar så att de passar ens ideologiska världsbild. Vad kommer härnäst? Att ordet ”tintin” skulle vara en förkortning av ”transsexuell”?

      Gillad av 1 person

  8. Mitt vykort skriver:

    Tintin är sublimt fantastisk. Jag har genom min paranoida natur ibland kritiserat Omar. Det är inget personligt men jag kan aldrig lita på någon som tillhört kultur X. Jag hoppas att jag i mitt rödvinssinne har rätt, ingen från kultur X kan väl ärligt gilla Tintin? För vad är Tintin, för mig är han något vackert, en arketyp, den goda, modiga, som hjälper de svaga men är hård mot de hårda, Omar talar ofta om Fantomen, som var på samma sätt. Man hjälper de svaga, men ÄR HÅRD MOT DE HÅRDA. Detta sista är det som är demarkationslinjen i sanden: vem kan vara hård, mot de hårda?

    Tintin är för mig hög konst, jag har Hergés teckningar inpräntade och har lyckats läsa de flesta albumen för mina barn, det är inte mycket som kan mäta sig. Hayao Miyazakis filmer kanske, eller Pippi, fast idag ser jag fröet till pk i Pippi, fan ta socialdemokratin!

    Jag har nästan alla Tintinalbum framför mig just i denna stund i bokhyllan, men inte Tintin i Hajsjön, den enda film jag sett två gånger på bio.

    Jag läser Den Gamle och Havet för tionde gången, jag är förvånad igen, det är Bibeln omskriven. Min dotter spelar piano och sjunger. Hoppas ni får höra henne någon gång. Nu spelar hon halleluja.

    Gilla

    • Spyflugan skriver:

      Personen Tintin är ofta nog en osnuten fisliberal. Men han modereras av kapten Haddock och de andra figurerna (som inte är några ”karaktärer”).

      Som alla liberaler tar Hergé den fungerande västliga civilisationen för given. Men det betyder ju också att den beskrivs i all sin fantastiska ståt, eftersom de inte hade hunnit förstöra den än när albumen tecknades.

      Gilla

  9. Kronblom skriver:

    Mitt första Tintin album var Den mystiska stjärnan men favoritsidorna fanns i Det hemliga vapnet, där de fick skjuts av en italiensk herre med en Lancia Aurelia som körde som en biltjuv. Som ung vuxen körde jag likadant själv till de tog mitt körkort några månader. Det är tur att Kapten Haddocks namn inte översattes till svenska, det hade inte varit lika kul om han hetat Kapten Kolja.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.