Nya Testamentet är en helt osammanhängande skrift om man jämför de budskap som presenteras av de två huvudfigurerna Jesus och Paulus.

Jesu budskap utgår från att mänskligheten kan göra vad som helst som är bra bara den bestämmer sig. En modern svensk variant av detta är att svenskarna, om vi vill, kan ta oss i kragen och städa upp det stök som politikerna åsamkat oss. En annan variant var Stalins tes att ryssarna kunde förvandla sig till sovjetmänniskor som glatt och oegennyttigt skulle bygga ett lyckligt, klasslöst samhälle. Jesu evangelium, som inte saknar trovärdighet, var att himmelriket kunde inrättas på jorden om bara folk älskade sin nästa som sig själva. Vem som helst begriper att det i så fall inte skulle bli några krig, ingen brottslighet, ingen svält (eftersom man skulle dela på bröd och fisk så att ingen behövde gå utan).

Haken med Jesu förkunnelse var att folket inte ställde upp på att älska sin nästa som sig själva. Det är för svårt. Kristendomen hade därför sannolikt dött med sin skapare om inte Paulus kommit in och styrt upp det hela. Han byggde ett trossystem och en kyrka som erbjöd frälsning mot underkastelse. Det skulle vara lätt att tro. Om du lyder kyrkan så kommer du till himlen.

Till exempel introducerade Paulus idén om arvssynden – se exempelvis Romarbrevet 5:18–21 – som lärde att alla människor hade ärvt förfadern Adams skuld för lydnadsbrottet mot Gud och att denna skuld endast kunde sonas genom rättfärdighet vilket betyder strikt åtlydnad av kyrkans regelverk.

Av detta kan man dra två slutsatser. Den första är att det finns en stark koppling mellan skuldkänslor och lydnad. Den som känner skuld eller skam är lättare att styra eftersom dessa känslor undergräver den själsstyrka vederbörande skulle behöva för att sätta sig upp mot reglerna.

Den andra slutsatsen är att detta religiösa idégods – Jesu lära efter Pauli ombyggnad – var som klippt och skuret för världsliga härskare om de bara lyckades lägga vantarna på kulten och gudaläran. Om härskarna kunde få folk att skämmas för att de inte gjorde som härskarna ville var det mycket lättare att manipulera folk till lydnad. Kristendomen var användbar. Det var ingen tillfällighet att kejsar Konstantin den store på 300-talet gjorde den till romersk statsreligion.

Den som begripit detta kan lätt analysera varför politisk makt i Sverige utövas som den gör (även om det religiösa elementet nu förvandlats till den grad att vårt politiska tänkandes religiösa karaktär inte längre är så uppenbart), nämligen genom utfärdandet av förkastelsedomar vars syfte är att folk ska skämmas och på så vis förmås att lyda.

Vi kan ta vilket åskådningsexempel som helst. I en demokratisk situation där människor anses förmögna att resonera, överväga och ta skäl så finns det inte utrymme för fördömanden. Då handlar det om att lägga alla fakta på bordet och låta envar göra sina bedömningar utan att för den sakens skulle hållas för rasistfascist om han exempelvis skulle komma fram till att gränserna bör stängas, åtminstone tillfälligt, för fortsatt immigration.

Klimatfrågan är ett annat exempel. För makten, som vill upptäcka nya verksamhetsområden och genom oron för global uppvärmning kan hitta på skäl att göra om hela världen och att i detta syfte höja skatterna hur mycket som helst, är det mycket effektivare att förmå medborgarna att skämmas för att de flyger och äter kött än att försöka överlägga och resonera med medborgarna som om de varit något slags jämlikar.

Det viktigaste var och en av oss kan göra för Sveriges och världens framtid är nog att sluta skämmas och, i mån av förmåga, hjälpa vår nästa att ta sig ur denna kvicksand.