Gästskribent Olle Reimers: Robert Muellers häxjakt

Onsdagen den 24 juli 2019 satt den ärrade och hyllade FBI-veteranen Robert Mueller – ditsläpad under hot om tvång – under sammanlagt mer än sex timmar i förhör hos den amerikanska kongressens representanthus. Han var tvingad dit av de demokratiska ordförandena i de juridiska och säkerhetspolitiska översiktskommittéerna; var och en med ett eget mandat att kalla till sig statstjänstemän och utomstående vittnen och hålla förhör med dem under ed. De kan göra det för att kontrollera att den exekutiva branschen håller sig till de spelregler som den lagstiftande församlingen, kongressen, har bestämt.

Robert Mueller var där för att svara på frågor om den utredning rörande president Trumps eventuellt kriminella beteende som han i mars 2019 hade överlämnat till justitieminister William Barr.

Bakgrunden var att FBI före valet hade inlett en – vid den tiden hemlig -undersökning av Trumps valorganisation med misstanken om att organisationen samarbetade med Ryssland för att få hjälp med att vinna valet. När Trump väl hade valts började hans politiska motståndare hänvisa till den utredningen och att anklaga honom för att ha vunnit valet på ett olagligt sätt. Medierna ställde upp på den berättelsen på ett mycket tydligt sätt.

Trump påstod att han var oskyldig. Det började komma fram uppgifter till Trumplägret om att Trump varit avlyssnad och att avlyssningen fortsatt även efter valet men före tillträdet. Journalister som började gräva i saken hävdade att Hillary Clinton med hjälp av höga tjänstemän på justitie- och utrikesdepartementet hade hittat på hela historien; inte bara för att smutskasta Trump utan även för att Hillary själv haft ett aktivt samarbete med Ryssland som hon ville dölja.

Det fanns alltså två, rakt motsatta, berättelser om vad som var sanningen i denna så kallade ”Russia gate” affär. De som enbart förlitat sig på medierna fick dock ingen kännedom om att det fanns ytterligarer en motberättelse. Den har sedermera återgetts av delar av Fox News (Sean Hannity och några till) och på Internet.

När Trump under sina första månader som president sparkade FBI-chefen James Comey, anklagades presidenten för att vilja hindra rättvisans gång. En specialutredare, Mueller, tillsattes av vice justitieminister Rod Rosenstein för att fullfölja den påbörjade FBI-undersökningen, nu med ett bredare mandat. Mueller kunde både arrestera och åtala personer som kunde misstänkas ha medverkat i dessa olagliga aktioner. Detta skedde också. Åtalen hade dock inte i något fall med misstankarna om samröre med Putin att göra utan kom att handla om perifera saker.

Under hela tiden från maj 2017 till mars 2019 har utredningen pågått. Teamet bestod av 19 åklagare. Kostnaden har uppgått till 40 miljoner dollar; 2 miljoner per utredare således.
En liten inblick i vad det handlar om kan man få av bifogade video från The Duran (som enligt min uppfattning är en av de bästa politiska analytikerna på nätet.)

Egentligen borde det inte ha gått till på det sättet att Mueller skulle förhöras i kongressen. Han uttryckte själv också tydligt denna uppfattning. Hans jobb var formellt klart när han i utredningen förklarat att det inte fanns någon grund för att åtala Trump; vare sig för någon konspiration eller för att ha förhindrat rättvisans gång.

Att Robert Mueller satt i förhör den 25 juli beror på att Trumps politiska motståndare inte alls ville hålla med om att presidenten skulle vara frikänd. Det fanns massor med uppgifter i utredningen som visade att Trump åtminstone förtjänade riksrätt, menade demokraterna.

Förväntningarna var alltså stora inför Muellers vittnesmål. Han skulle ge liv åt orden i utredningen och när det amerikanska folket fick se det skulle de kräva Trumps huvud på ett fat, sades det.

Utfallet blev i stället det rakt motsatta. Till och med Main Stream Media betecknade, i det närmaste unisont, skådespelet som katastrofalt för demokraterna. Vad beror det på?
Förhören gav vid handen att Robert Mueller, som fyller 75 i nästa månad i det närmaste föreföll senil. Gång på gång fick frågaren upprepa sin fråga. Mueller verkade inte veta var i utredningen de olika uppgifterna fanns. Han kände inte igen vissa namn. De flesta frågor besvarades med antingen ett kort ”correct”, ”true” eller ”yes”, eller: ” I won´t go into that” eller ”it was not within my purview”. För det sistnämnda uttalandet blev han grymt hånad av flera republikanska ledamöter. Det gällde särskilt när han inte kände igen namnet på Glenn Simpson; chefredaktören på Fusion GPS (Hillary Clintons mediapartner i hennes påstådda kupp mot Trump), som haft ett möte med den ryska advokat som Donald Trump Jr träffade i juni 2016 och som enligt advokatens uppgift kunde informera om ”dirt” på Hillary Clinton. Simpson och advokaten träffades just före och efter det sagda mötet med Don Jr.

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att Don Jr:s möte med den ryska advokaten är det mest centrala beviset mot Trump för olagligt samarbete, som också upptar 36 av utredningens 452 sidor. Att chefsutredaren då inte skulle känna till namnet på en av de centrala figurerna i sammanhanget är inte trovärdigt, helt enkelt.

En annan slutsats, som även dragits av Trumps politiska motståndare i media, är att det verkat som om Mueller inte var den som lett utredningen, utan att hans namn tillförts för att ge legitimitet åt undersökningen. Teamet, de 19 åklagarna, var uteslutande demokrater med starka band eller böjelser för Hillary Clinton. Mueller tycktes knappt ha kännedom om att så var fallet. Ännu mindre ville han förstå att det var viktigt.

Demokraterna slickar nu sina sår. Inte ens på detta sätt lyckades man komma åt Trump. Riksrätt ligger inte i korten just nu. Frågan är om de kan samla ihop sig till en trovärdig (och värdig) kandidat till nästa års presidentval.

Det var en häxjakt, visade det sig. Är den över nu?

Olle Reimers är tidigare advokat och bankman. Han är numera bosatt i Bangkok, Thailand.